Sharlees ♦

Nu när det är så himla svårt så önskar jag att det någonstans skulle kunna finnas utrymme där jag skulle kunna hämta luft och dra in någon slags energi som får mig att se lite livsglädje i allt. Om jag skall formulera mig rätt så är det mer än bara tungt. Jag har inte lärt mig att det finns fack för alla olika trubbel.

Det känns som att så fort jag har börjat bearbetning för det ena, så kommer tiden med den andra fruktan.
I min grund så är jag medveten om att det största dilemmat finns här och att det för med allt till att jag inte kan bli riktigt hel. Inte förrän jag omformulerar det till det som får mig att må bra. I allt det här så vet jag om att det finns det som jag kan påverka och inte. Även om det är så så funkar det inte känslomässigt nu ändå. Idag när pappa och jag tog våra steg mot Haga bagaren för att köpa semlor så hörde jag min egen röst i mitt huvud säga ''2009 och 2010 var två riktigt bra år. 2011 och början på 2012 har sänkt mig''. Och för att inte blunda för det jag själv har insett så är det svårt. Det som ligger bakom mig gör mig enormt trasig och när jag tänker tillbaka på hur jag har sårat människor så har jag svårt att förstå mig själv. Om det inte är för varje dag, så åtminstone väldigt ofta så möts vi av det som går emot oss som så småningom går med oss. När man har kommit till ett slags stadium där man har tappat sig själv så pass mycket så vet man aldrig riktigt vem man skall förlita sig på. Och även om jag är inte riktigt kristen eller troende överhuvudtaget så tror jag ändå på Gud. Och jag är bara en human being och ser mig själv som det varje dag även om jag ibland inte alls kan få ihop att jag har gjort många fel i mitt sjuttonåriga liv, som har fått mig att se på ting ur en annan synvinkel, allt som ligger under en förfluten yta har format mig till en person jag ibland inte vill eller trivs med att vara.



Som i en tvångströja sitter man fast i en fruktan som svider vilket i följd gör att det känns som att det inte riktigt finns ett avslut. Och pågrundav rädslan och sorgen så söker man allra helst upp sina närmsta i de här fallet. Och om jag tänker efter så har jag kanske inte riktigt gjort det till hundra procent även om jag önskade att jag kunde, jag hade kunnat om mina närmsta stod öppna för det. (Jag talar inte om min familj eller Simon, jag talar inte heller om de som jag känner omsorg ifrån). Jag vet varken om jag är för snäll eller för dum som tar, tar och tar händelser och svikelser flera gånger om. Eller om jag själv kanske också ger för lite även fast jag ''dumt'' nog inte kan prioritera någon annan än mig själv i första hand. Jag tror jag ser mig själv som en öppen person som pratar om mycket om livssituationen men halvvägs i det här så har jag insett att det kanske inte är så. Jag har förstått att jag är så för att jag är rädd att människor inte skall förstå och inte se vad jag känner. Jag vill inte säga att jag är folkskygg men jag är rädd för vissa typer av människor pga av att jag hatar att nyfikenhet sitter i varenda mänskliga varelse. Den enda personen som jag känner tillit till och trygghet hos är min pojkvän och jag tror inte alls att det är för att han är min pojkvän, utan bara för att han visar mig varje dag att jag kan vända mig till honom oavsett vad. Och det är inte bara han, utan även vänner som jag har här och var. Men ändå saknar jag min gamla trygghet och tillit till en person som jag i det här faktiskt verkligen behöver. Men som jag inte alls vill jaga längre. Jag har bara genom den här turbulensen märkt vissa saker jag hoppades aldrig behöva upptäcka men som jag har gjort ändå. Jag antar att det för varenda människa är viktigt med vänskap och trygghet. Och när det en gång funnits där men bara rinner ut i sanden så gör det alldeles för ont.

Och jag vet att jag är en person som biter åt hårt i vissa saker som sägs eller görs omkring mig och det är precis så jag är. Men trots det så avskyr jag människor som tror att de måste vara försiktiga med mig, jag vill inte att människor skall se på mig och tycka så synd om mig. Jag vill inte att ni skall glo på mig av sorg precis som om jag inte klarar mig. Och jag pratar just om det här för att det precis har hänt. Det enda som skulle kunna vända den irritationen till någonting bra är ifall ni personligen vågade fråga mig. Och även om jag inte kan garantera er ett svar så blir jag så himla glad för omtanken. Och ni anar inte hur mycket det har hjälpt mig på vägen från människor som faktiskt har, vågat. Eller hur jag skall kalla det. När omtanken finns så kommer jag aldrig att glömma det heller. Om än jag ofta får höra att ''Ja, men du ser jämt så sur ut och är kort när man pratar med dig, eller kaxig'' osv. Så är det oftast bara för att vi inte klickar. Men tusentals gånger har jag försökt att säga, att jag faktiskt är snäll. Och det går att klicka med mig. Men jag kan inte rå för att jag verkligen inte värderar människor som har en hinna av nyfikenhet som de dessutom tror att jag inte skall märka. Det gör mig bara så frustrerad. 



Jag bara låter allt rinna av och om det är för trassligt att förstå så är det kanske begripligt. Jag behöver kludda och för att jag skall få ut det jag vill så måste jag få det till ord om som glädjer mig och sänker mig i perioder då jag inte är så levnadsglad. (Alltså som idag och hur jag har mått ett tag).

Jag kan finna glädje i när jag kan känna ända ut i fingerspetsarna att grunden på en vänskap är tillit och omtänksamhet och att det i alla fall och situationer visar sig. 

Jag kan inte finna glädje i när jag märker att någon som har stått mig så nära har blivit blind i sin empati osv. Jag blir arg och ledsen när någon tror att jag är till för att göra vad man vill med. Jag blir arg och ledsen när någon tror att den kan haspla ur sig precis vad den vill. Jag blir arg över känslan att man blir tagen i andra (tusende) hand. Jag blir arg över när jag berättar det för någon och den personen säger att den skall göra någonting åt det men det händer aldrig. Eller, jag blir faktiskt ledsen överhuvudtaget när jag inte ser förändringar i det som har sagts. Jag kan inte stå ut med respektlös nyfikenhet. Och jag kan inte ha att göra med människor som kommer och går, som de själva vill. Och att jag precis som alla andra är gjord utav kött, blod och känslor osv inte alltid kan ta att ''du är så smal, äter du bara bröd och dricker vatten?'' plus en hel del annat. Och jag skulle kunna skriva så mycket om alla kommentarer som folk kastar på mig ibland, men jag vill inte lägga värdering i det. Och även om jag ett bra tag stod fast vid att träna för att jag själv vill gå upp i vikt och förbättra min hälsa så har jag aldrig gjort det för spydiga kommentarer. (Nog för att jag inte tränar längre så tänker jag börja med det igen för man mår så himla bra av det).



Jag undrar om jag står här idag för att jag också medvetet har stött bort vissa vänner för att jag just idag bara orkar med mig själv. Jag är som person väldigt engagerad i att träffa mina vänner och höra av mig. Men efter ett tag när det bara kommer från en sida så har jag ingen lust att leka katt och råtta-leken. Och trist nog så när det väl kommer från den andra så stöter jag bort den per automatik. Men trots att jag gör det, så gör det ännu ondare när den personen faktiskt visar att den inte bryr sig och ändå har andra människor som jag antar, gör den personen gladare och ger mer, än vad jag kan göra. Men jag är bara väldigt försiktig med att aldrig prioritera någon som aldrig har prioriterat mig riktigt.

Jag har en känsla av att det här (det som tynger mig) belastar personer i min omgivning och tråkigt nog mina närmaste. Och att det är därför jag känner, lite, eller ganska mycket såhär. Och jag antar att det inte skall behöva kännas så även om det är det enda som känns så. Och det är kanske för att jag har tappat responsen från dem. Som att, jag var inte på skolan på cirka två veckor innan jag kom tillbaka för en lektion igår, och ångesten som följde med mig till skolan, under tiden jag var där, tills att jag kom hem gav mig panik. Panik över människorna och panik över att jag kan bli så himla arg och hatisk. Just det här med att ''låtsas som ingenting'' och utöver det inte ens kunna öppna sin talförmåga och säga någonting. Att inte ens ge en kram som en nära vän. Jag förstår verkligen ingenting. Ingenting ingenting ingenting. 

I skrivande stund så tänker jag mest på att jag vill gå klart skolan och flytta, om så en liten bit härifrån, bara för att lära känna nya människor och ladda om mina batterier. Allra helst till Holland där jag har min stora släkt och familj, men även tryggheten och glädjen som jag kan luta mig mot. Jag kan inte älska alla precis som alla andra, och alla kan inte älska dig, mig eller oss. Och jag vet att jag inte kan förändra en individ, men så länge jag kan förändra mig själv och mitt mående så antar jag att jag än så länge skall vara lycklig.

Men som en sak, att vara sviken av en utav sina närmaste som inte är i kärlekens väg gör fruktansvärt ont. Och trots det se ett hopp varenda gång man får kontakt igen men att det sedan rasar ihop är en plåga. Jag vet inte var gränsen går för att bli sviken men någonstans på den här nivån är det efter mina egna erfarenheter och känslor. Ibland är jag lycklig för den jag är, men ibland önskar jag att jag kunde förändra mig själv till någon som är mer nöjd. Och jag vet att jag kan göra det med mig själv. I många fall så säger människor ''du måste prata med någon'' och jag hatar när någon säger det och jag vet om att man inte tycker om när man blir tillsagd om det. Men någonstans inom mig så vet jag om att jag måste. Men utav hopplöshet så backar jag ändå tillbaka pga av att jag har en liten erfarenhet av att det inte har hjälpt mig alls förr och därför ser jag ingen utväg. Jag är rädd som person att höra saker som jag själv inte skulle ha sagt. Jag är väldigt kräsen på människor och innan det här så fanns det en person som alltid brukar matcha mig utom gränserna har plötsligt försvunnit på ett hopplöst sätt som gör mig frustrerad. Vad jag än sa så sa hon alltid precis det jag ville höra och tvärtom. Även om det inte är samma sak idag så har allt det på något sätt runnit ut i sanden och det gör ont, ont, ont. Men det som kniper mest i magen är känslan att det kanske inte längre finns. Och en sak jag inte nämnt tidigare, men att förlora en vän som stått en så väldigt nära gör också ont. Att nästan förlora helt och hållet, pågrundav att vi bara hade olika åsikter och hon kunde inte riktigt acceptera min...

Även om jag försöker tusen gånger om så ärligt, jag behöver hjälp. Och det är svårt. Men jag skall lyckas ju. Jag skall lyckas med varenda ambition och jag skall lyckas med mig själv oavsett hur svårt det än kommer att vara. Det här är bara människolivet och allting är relativt. Bara att känna sig en liten droppe otillräcklig gör mig själv förbannad och ger mig någon slags panikångest, för ingen vill känna sig så. Men trots det tänker jag säga till mig själv, att jag faktiskt så fan är värdefull, precis som er. Och jag kan, om jag orkar och vill.

Så fastän jag nu sitter och skriver med frustration och sorg så vill jag ändå försöka få ur någonting positivt och stärkande, så därför säger jag till mig själv och alla andra, för att vi någonsin ska må bra i sånt här så se igenom hopplösheten med lite glädje. Bara för att åtminstone överleva för den stunden då livet suger musten ur dig som allra mest. Så om ni inte kunde relatera till allt, så kunde ni säkert i alla fall relatera till något.

(Ingen kan någonsin säga att det är lätt att hitta sig själv igen)... Punkt.

Det har börjat sjunka in lite även om det förmodligen inte kommer att kännas så på fredag. Det är fortfarande ofattbart att min farmor är borta och att hon kommer vila i frid i en evighet. Jag har kastats in i cirka tusen saker samtidigt som gör att jag knappt vet hur jag mår längre och därför orkar jag inte fundera på mitt tillstånd just nu mer. Jag har bestämt mig för att åka till Holland även om jag i fredagskväll velade väldigt mycket fram och tillbaka men kom fram till att det är bättre att ångra någonting jag har gjort än inte gjort. Jag vill se farmor och för mig är ett farväl viktigt även om hon vet att jag älskar henne djupt. 

Begravningen kommer att bli väldigt, väldigt tung med massor av människor och släkt. Jag älskar min farfar så himla mycket och är så ledsen för hans skull att jag blir ännu ledsnare. Hursomhelst så har jag tagit det här beslutet för min egen skull vilket känns jättebra, och det som är viktigast är att jag åker för min egen skull och ingen annans. Nu kommer jag knappt få någon lön men jag känner att pengar inte är någonting i jämförelse med det här (jag jobbar nästan alla mina pass den här veckan egentligen). I alla fall så åker vi imorgon på morgonen och är framme i Amsterdam kl fyra ungefär och är hemma på söndag igen. Även om jag är med om väldigt mycket på samma gång så känns det skönt att lämna Sundsvall för ca fem dagar så jag får andas och träffa andra människor. Kan behövas väldigt mycket för min egen del och jag behöver koppla av. Fastän det här inte är en semester som kommer innehålla glädje och lugn så är det ändå en räddningsplats att komma till från där jag är nu.

Nu skall jag passa på att mysa med mitt hjärta som jag inte kommer att träffa de här dagarna (men det positiva är att jag får pussa ihjäl honom när jag är tillbaka). Sedan skall vi ta en vinterpromenad och njuta utav den här söndagen.


Jag idag. Målade ögonbryn och lite puder. No more.

Idag är det fredag och jag antar att man ska vara glad. Ni vet den oförutsägbara sorgen man kan känna ibland när det känns som att tårarna inte kan finna ett slut och det bara rinner nerför dina kinder i flera omgångar så snart att din hud blir russinliknande. Jag har känt mig så, igårnatt och idag. Även om jag vet att precis allt kommer att komma i sin ordning och bli bra så är det som en känslomässig bomb som släpper sina små bitar över mig. Och ni vet när man är lycklig en period, och ingenting kan tränga sig emellan? Ja precis en sådan period vill jag ha nu. Också finns det en motsatt sådan som gör att sorg och allt det hopplösa smyger sig på utan att man egentligen vill välkomna det. Och jag antar att det är med den motgången man ska använda den till någonting positivt. 

Även om det känns som att livet för mig bara går baklänges så försöker jag, med allra största grad att se det som en lösning på mitt liv som väntar. När jag tänker efter så kan jag inte riktigt få ihop då jag mådde såhär senast. Och jag försöker, hur svårt det än är, att vända allt det här till någonting som jag kan få ut något bra av senare. Jag försöker inte se det som en jobbig tidsperiod i mitt liv utan snarare försöka hantera det på ett sätt som kan få mig glad även om jag tillåter mig själv att vara ledsen precis när jag vill. Och det är enormt viktigt. Vill aldrig klandra mig själv för det som slagit mot mig nu för det är ingenting jag kan påverka till att laga även om det är min största önskan. Det enda jag kan bearbeta är min egen zon där jag kan göra förändringar och ta beslut. Och just nu är det alltså beslut jag har tagit som jag aldrig har någonsin lagt en tanke åt. 

Det kommer att ske med största smärta ''Men Sharlee, det kommer att bli bra''. Jag har världens finaste stöd och den dagen så tänker jag tillåta mig själv att vara glad och lycklig igen. För alla förtjänar att må bra även om det inte känns som så.

Åh vad trött jag är. Jag känner mig enormt duktig efter att ha pluggat idag. Som när jag skrev sist att jag skulle börja sköta skolan så lyckades jag inte för att min depression styr och ställer. Men jag försöker när inte det här tar över alldeles för mycket. En dag kommer jag berätta vad som händer. Och den dagen kommer jag vara redo för att den här smärtan kommer att ta sin tid. Och att jag får leva med det.

Jag orkar inte låtsas vara glad och det är det som är mest påfrestande till att blogga för jag vill inte vara deprimerad över något som ni inte vet om. Eller alltså. Det är klart att jag kan vara det. Men inte om sådana här allvarliga saker då jag vet att ingenting kommer att bli som förut. Därför är det jobbigt.


Jag känner mig sviken och ledsen inombords och jag försöker hela tiden. Jag saknar en vän så enormt mycket men jag orkar inte älta i någonting som aldrig växer fram. Förlåt till människor som jag har stött bort eller varit otrevlig mot men det är just av den här anledningen och jag har svårt för att prata om det (förutom med Simon) just för att jag har svårt för att inse att det är faktiskt min framtida verklighet. Overkligt är vad det känns och jag trodde aldrig att jag skulle vara med om det. Och att det just går ut över skolan är inge konstigt. Jag går på skolan, jag försöker hänga med men trots det så gör jag inte allt jag ska och det är för att det här flyter ut på det mesta runtomkring mig nu. Men som idag så kände jag verkligen att det är så skönt att lämna in saker i tid och att jag fann energin till att orka idag. 

Jag är enormt trött på skolan och hur allting är upplagt. Lärare tar inte sitt ansvar och det påverkar mig också. Jag läser om matematik a eftersom att jag blev underkänd i det förra året. Jag försöker mest hela tiden men ibland funkar det inte alls. Och jag är glad att jag har en vän i skolan som kämpar med mig. Vi båda är lite på efterkälken och det ger oss energi till att kämpa. Jag önskar bara jag hade Simon i skolan för att gråta ut i hans famn är som att gråta när jag är ensam. Det känns så tryggt och bra. Och det skulle underlätta enormt mycket för mig. Jag behöver bara finna trygghet och det gör jag på vissa ställen. Men jag orkar inte vara stark varje dag. Därför befinner jag mig hos Simon så ofta jag kan så jag kan finna lite ro och glädje i det jag lever idag.

Nu när jag tänker efter så älskar jag tropisk värme så enormt mycket. Jag känner mig stadig på benen när jag inte befinner mig hemma och vad jag kan göra utanför dessa gränser då är verkligen att slappna av. Värmen som kryper upp i mig gör mig lycklig. Har nu varit utomlands med Simon två gånger och jag vill göra om det igen, igen och igen. Det är bara magiskt.

Varning för bilder ni säkerligen redan har sett. Men vad gör det igen. 






Ibland är man så väldigt fager runt ögonen. (Haha).

Om jag ville så skulle jag berätta allt i minsta detalj till varför jag inte bloggar som förut, är väldigt upp och ned i mitt liv och kan verka lycklig en period och en annan har jag stupat ner och dött. Året vi lämnade igår har varit så enormt omtumlande för mig men trots det så har jag från den djupaste grottan tatt mig upp till toppen av... ja, kalla det precis vad ni vill. Men jag har pendlat mellan att vara känslomässigt trasig till att försöka ta så mycket som möjligt och placera det i olika fack och hela tiden tänka i banor att allting kommer att ordna sig. 

Ibland går det bra men oftast blir det för mycket. Jag skulle inte kalla det att jag har hamnat i en depression då jag precis har tagit mig ur en för det här handlar absolut inte om mig själv men om andra som jag med respekt mot dem inte tänker dra upp här även om ni har tusentals frågetecken så är det något som aldrig kommer att angå er. (Och det förstår visserligen några av er också men för er som inte gör det). Jag har haft det jobbigt på alla möjliga plan som säkerligen andra också varit med om men i olika grader. Jag lever i ett underbart förhållande med världens vackraste pojkvän och vi har varit tillsammans i 28 månader den här månaden och det är jag obeskrivligt lycklig för. Utan honom hade jag aldrig klarat av det här som jag går igenom nu. (Älskar dig mest i världen Simon).

Ur erat perspektiv kanske allt har sett enormt lätt ut och att jag har dansat på rosor och glidit på en räkmacka men så har det inte alls varit och jag vill inte framstå som komplicerad eller att mitt liv har trasslat ihop sig till en enorm knut men jag försöker få er att förstå lite mer. Eller bara byta synvinkel. Fast och andra sidan har jag ingen aning om vad som snurrar i era huvuden.

Julia har varit det bästa stödet under så lång tid och det är jag evigt tacksam för och jag älskar henne så otroligt mycket. Under olika perioder har jag burit på olika slags sorger och i två av dessa sorger har hon funnits för mig mer än någon annan. Och det ska du ha eloge för för den fina vännen du är. 

Jag går igenom en tredje sorg nu där jag tar stöd av mina närmaste för det är en sorg ett barn är med om hela tiden. Men i den här sorgen så är jag helt obeskrivligt lycklig över att Simon är min pojkvän och att han alltid finns med mig dag som natt, han finns där som ingen annan och det är jag så himla tacksam för. Vad som än händer i den här sorgen så finns det ingenting jag skulle känna skam över när det gäller Simon för det finns ingen människa jag är så öppen för. Tack tack tack tack för all den här kärleken som jag får.

Hursomhelst, jag vet inte när den här tredje sorgen är över men jag försöker fortfarande vara stark så gott som det går men ibland så faller jag isär och då dör det mesta av den täckta lyckan ut. Pågrundav den här tredje episoden så orkar jag alltså inte blogga jämt och ständigt just för att jag inte orkar vara låtsasglad. 

Ni får ställa frågor om det är något ni undrar över.

Klockan är en minut över midnatt och jag har märkt att jag inte alls får i mig lika många sömntimmar som jag fick för ett år sedan, även om det kanske är längesedan så borde jag sova minst lika bra den här tiden. Och för varje gång som jag tänker att det skulle vara himla skönt att falla till sömns innan midnatt så funsar jag mer på det och drar över tiden ännu mer och det slutar med att jag aldrig somnar tidigt.



Jag har nästan inte bloggat någonting alls idag och ni undrar säkert varför. Det gör jag också. Det är mest det att jag gick till skolan till kvart över fyra, åkte hem, handlade med pappa, lagade mat och såg på Robinson. Och sen har jag inte alls varit okej i mina känslor för att kunna utmärka mig som glad. För allt gör så ont nu och jag vill inte klaga över minsta lilla sak som förekommer. Men allt gör verkligen ont. Och det har gjort ont sen i juli och jag vet inte om det någonsin kommer att bli bra igen. Om jag kunde matcha vilka jag ville med varandra så skulle världen vara så bra idag. Och jag skulle vara lycklig. Och hela min omgivning likaså. Jag har insett att vi aldrig bör ta varandra för givet, och även om vi vet att det är så fel så fortsätter vi att göra det. Jag vet inte om under alla dessa år har utspelats sig en teater och en täckmantel har skyddat hela dig. Jag har aldrig vetat om att du är såhär trasig och jag gör allt för att göra dig hel. Men det är så trassligt att se på och aldrig kunna påverka någonting. Det enda jag kan påverka är mitt eget psyke och mitt eget omdöme. Jag gör allt för er. Och det gör ont att se det här kanske falla isär eller bli starkare än någonsin. Även om det är en lång bana att springa på, åt vilket håll det än går åt, så är det smärtsammare än ni någonsin kan förstå att vara ensam kvar och den enda som inte får uppleva allting tillsammans med två. Jag försöker varje dag och jag vill aldrig få mitt trubbel att låta smärtsammare än era. Men det är så svårt att förklara när ingenting är riktigt klarlagt i slutändan ändå. Och det är så svårt att lägga allting på plats när det inte finns någonting att riktigt lägga klart än, om jag så bara själv förstod vad vi egentligen kastas runt i. Jag är så ledsen för det här, även om jag vet att jag är den sista biten i det här som gör att det här tynger ner allt. Jag har lärt mig att man ska kämpa för något som vi älskar. Men sen måste jag på flera andra banor tänka om allt är värt det igen. Och ja. Jag antar så, för alla har en gång hört att hoppet är det sista som överger oss. Och jag hoppas det. Mest för att vi själva inte ska överge världen och ta död på livet som är så underbart i alla små hörn. Även om jag är väldigt lycklig på ytan just nu, så är jag enormt trasig inombords och det är inte alls vardagliga bekymmer som trycker på mina känsliga nerver. Det här är en enda enorm kris som jag går igenom. Med mig själv. Med er. Med oss. Och som vi går igenom med varandra. Och jag förväntar er inte att Ni ska förstå allting som jag lägger upp för er. För jag skulle nog aldrig förstå själv, för jag är som jag. Och jag kommer alltid vara en tolkningsmänniska. Tolka mig som ni vill, för det finns aldrig facit i hand om mig. Men ett tips, dra inga förhastade slutsatser.

Var alltid glada över det ni har, och det vet jag att de flesta är. Och även om vi inte tänker på det så ofta så borde vi känna efter allt oftare. Också kan det uppskattas ännu mer om det någon gång skulle brista. Imorgon börjar jag halv nio, så jag borde egentligen sova för längesen. Men eftersom att jag har en lektion så gör det inte så mycket. Och det är fredag imorgon, fredag igen. Precis som förra veckan. Och jag tror faktiskt att jag är lyckligare idag och imorgon än för en vecka sedan. Fast så himla rädd. (Jag blev rädd nu när tankarna vaknade till liv). För jag tänker på saker som gör mig orolig i magen och biter tag in i min själ och det gör mig fruktansvärt nervös och osäker. Och nästan frustrerad i förväg. Och jag önskar jag inte var sån. Jag önskar jag var tillräckligt stark för att skaka av mig nervositet, osäkerhet och noja. Men med hypokondri så simmar jag oftast runt i noja varje dag. Måste lära mig att sluta. Varken bra för mig eller någon i min omgivning.

Hursomhelst. Imorgon är det fredag. Och Simon kommer till mig tidigt, och vi ska typ mysa hela jäla helgen. Och förhoppningsvis kommer det bli så bra. Imorgon sover vi i alla fall tillsammans och jag ska berätta allt vi ska göra. Och sen på lördag ska jag jobba, och jag tror Simon övernattar då också. Min käraste mamma fyller år då. Så det blir nog fint, trots alla dessa tunga omständigheter. Nu ska jag ringa Simon och sen sova sova sova. Så jag inte vaknar upp med helt sömnlösa ögon imorgon. Godnatt, (säkert) underbara läsare.

Och förresten, jag är inte såhär svår som jag kanske lägger ut mig som. Om ni ändå bara visste allt så skulle min skriftliga del spegla verkligheten i det här mycket bättre. Kram.

Hej på er. Jag börjar så.

Jag är ganska arg nuförtiden på människor. (Utvalda människor). Och jag har enormt stora anledningar. Jag vet att det inte är så i Sundsvall bara. Jag älskar Sundsvall och det är en fin stad. Att människor med för låg självrespekt bor här kan inte staden rå för. Så jag tänker inte alls säga ''Sundsvall, jävla skitstad. Där människor är falska''. Det är så jävla dåligt. För jag antar att det finns en falsk och idiotisk folkgrupp i varenda världsdel och stad. Det jag nu försöker komma fram till utan att öppna mig för mycket är att jag vill inte att ni, människor. Ska lägga er i i andras relationer. Simon och jag har varit tillsammans i över två år. Och jag vet PRECIS. Bokstavligen vad vi går igenom. På ytan kan förhållanden verka så himla bra. Och fint. Helt problemfritt. Och jag vet att det sämsta att göra är att sitta och skriva om det i bloggen. Men för att vara så enkel som möjligt men ändå svår, så kommer jag att framföra ett budskap i det här inlägget för att ni ska fatta. (Ni som har uppblåsbara hjärnceller). Det krävs två stycken för att dansa tango, och det krävs två stycken för ett bråk ska kunna uppstå, likaså krävs det två personer för att ett förhållande ska kunna bli ett. Det känns som om hela världen tror att ett förhållande inte bråkar eller ens är oense om någonting, nån gång. Men jag kan säga. Att det är i fantasivärlden det kanske fungerar så. Men aldrig om man står med båda fötterna på jorden. Jag har inte alltid behandlat Simon rätt. Och så är det i allas förhållanden någon gång. Jag har behandlat Simon enormt fel. Och det har slagit tillbaka på mig. Jag vet, vad Simon har gjort mot mig också. Hur han har behandlat mig de senaste dagarna. Och jag vet precis allt han har gjort mot mig. Även det jag inte kommer att skriva ut här. Så jag vet jag vad han har gjort. Och även om han har gjort det. Även om han har gjort fel. Så finns det ingen som kommer komma emellan det här. Och oss. Oavsett vad. Så kommer det vara vi. Vi mot världen. Och vi mot alla människor som lägger sig i. Simon har sagt saker till människor varav han inte har menat ett enda ord. Och jag vet det. Och han vet det. Och nu vet ni också det. Jag har behandlat Simon på ett sätt jag aldrig har menat. Och att det NU bara kan bli bättre är så jävla klart för oss alla.

Jag skulle aldrig kunna lämna allting bakom mig på några sekunder, för ett helt liv är inte värt att slösa bort på tonårstrubbel. Men ibland känns det som att det är det enda som är värt det. Det här bryter ner mig. Och det som gör mest ont är att allting går i vågor, precis hela tiden. Igår kändes allt hopplöst och ''det ordnar sig'' kändes flera mil bort. Och när jag var i skolan så kändes det plötsligt mycket bättre. Och nu känns det minst lika hopplöst som igår. jag mår så jävla dåligt över allt som händer med dig. Och med mig själv. Och vad andra gör mot mig får mig att må illa och vilja rulla runt och komma ur det oändliga täcket som kväver mig. Som jag skrev igår ville jag inte alls gråta, men jag var så jävla svag igår så jag kunde inte låta bli. Och det är precis som att någon slår mig när jag blir sådär svag. För varenda fortsatt mening jag skriver så blir det kladdigt överallt och mina tårar gör min syn allt suddigare. Och sen finns det stunder då mina ögon är torra. Då är det sådana stunder som jag är mycket starkare. Och det är så jobbigt för mitt psyke och det driver mig på riktigt till vansinne. Men tillochmed det här förhelvetes problemet ska jag klara mig ur. Jag ska, jag vill och jag ska det. Mina ögon är som två varbulder, och ögonlocken blir allt större för varenda natt som går. Och under de hänger små uppsvällda påsar. För att det ska försvinna kräver det sig flera timmars sömn. Men jag är så jävla trasig så jag tänker knappt på att sova. Jag tänker mest att, jag somnar när jag somnar och vaknar när jag vaknar. Och snart börjar jag få mörka höstringar runt ögonen, det är bara mest det som fattas. Men jag ska få bort den här kvävande depressionen som ligger över mig innan ringarna kommer. Bara för min egen skull. Så människor runtomkring mig inte börjar tro att jag har gått in i väggen och tappat mitt eget psyke på riktigt. Allt gör så ont och det känns som att allt det onda växer inom mig. Det är precis som att det är meningen att allt ska smälla tillbaka på en och samma gång och slita mig itu långsamt. Jag har nog aldrig känt mig så sviken av min omgivning och jag har aldrig varit med om det så jag vet inte hur man gör för att hantera sånt. Och jag ska aldrig mer förvänta mig något av människor jag inte riktigt känner, för allt blir falskt och fel. Det är så lätt att missta. Och jag förväntar mig allt gott, men det är bara spottloskor av ont som kommer mot mig.

Egentligen trivs jag fruktansvärt bra överallt och med mig själv. Men på något sätt så kommer jag aldrig någonsin att kunna bli hel igen. För varje sekund så försöker jag att tänka bort allt men det är så förbannat svårt. Och jag undrar varför det ska vara så himla lätt att släppa in nya individer men så himla mycket svårare att låta de rinna ut i sanden. Även om det kanske inte märks så har någon tagit en del av mitt liv och jag kommer aldrig riktigt få tillbaka det som jag hade förut. Aldrig kunna må på samma vis. Och jag vet inte vad jag försöker förmedla för jag förstår knappt mig själv. Men det är någonting. Och jag vill bara att en människa ska förstå på hela jorden. Men om jag varken förstår det ut eller in så kan jag inte låta allt rinna ut till någon annan. Och jag mår så dåligt för alla mina känslor som trycks inåt. För den här sorgen faller aldrig bort. Inte om jag inte får dela den med någon. Och jag trodde på riktigt att jag var ute ur den här perioden. Men när skolan har börjat så får det mig att tänka på alla tider när allting var gott och ingenting ont. Jag önskar jag bara kunde få några små ord. Som kan ge mig lite glädje. För jag är trasig såhär. Och jag behöver någon annan än ett tomt jävla intet.

Just nu känner jag mig nästan blockerad från allt jag vill skriva. För det är så himla mycket! Bland annat om allt jag känner inför skolan. Även om det är mitt andra år. Och hur jag känner inför att träffa min klass igen och inte känna mig minst. Allt är så himla rörigt och jag kommer att sakna sommarlovet fruktansvärt mycket. Men på något sätt så känns det lättare att börja tvåan än ettan. Och allra lättast var det att börja nian får då träffade jag de jag verkligen trivdes med. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha på mig. Som om jag borde ha något fint. Men jag vill helst av allt vara bekväm, för bekvämt går före allt. 

Idag så har jag mest bara strosat runt på stan med min syster Shanti, Sara och Celie. Vi fikade på stenstans konditori (så himla bra!) också har jag fått två saker utav Shanti, en bikini och typ ett linne eller tunika. Och allt blev så bra. Och jag kommer att ta med mig bikinin till Turkiet för då sitter den nog ännu bättre när jag har fått massor av färg på kroppen. WIIIIIE. Jag vill åka dit och aldrig åka hem igen!

I alla fall, på tal om imorgon så börjar jag klockan ett. Och jag ska promenera till stan för först måste jag förbi tandläkaren, och jag har verkligen bestämt mig för att gå så mycket som jag kan nu när snön inte har tagit plats än. Så jag tänkte ladda ner massa nya låtar. Men jag är ledsen över att mina fina, bra-iga, favoritlurar är typ trasiga. Och för övrigt borta någonstans i huset. Buhu. iPodens hörlurar man fick med, de suger.

Allt är plötsligt bara så fruktansvärt fint. Jag mår så himla bra. Jag har avrundat en otroligt mysig kväll med underbara människor, och vi orkade bara se två filmer utav tre. Blue valentine och The reef. Egentligen är ingen utav dem att rekommendera. Så, se de inte. Även om det ligger en jäkla massa spänning i The reef hela tiden, bara för att det är en hajfilm.

Hur som haver så har det precis börjat regna igen och jag kan verkligen känna hur höstkänslorna kryper upp i mig. Och speciellt såhär vid midnatt. Den här tiden är så himla speciell. Det är alltid då jag har blivit kär och allting har gått så bra. Som för ungefär snart två år sedan så var det runt den här tiden jag träffade Simon. Och jag var så djupt förälskad och låst i honom. Precis som alla andra årstider så har hösten sin fina, fina charm. Och jag älskar den. För det är på den här årstiden jag fyller år också. Och allting verkar så himla perfekt i min lilla framtidsvärld. Jag känner att mysheten som vi samlar ihop på skolan får mig att längta lite, även om jag faktiskt inser att för två veckor sedan var det sommarlov. Och om två veckor är vi tillbaka i våra rutiner och skolan. Men jag saknar det ibland ändå. Förlåt om jag gör hela världen ledsen, eller att människor tror att jag är en självupptagen bitch. Men så måste jag säga att jag faktiskt inte saknar min klass så enormt mycket. Jag saknar mest att vara ensam och prata med Tina om ungefär allt och ingenting. Denise saknar jag också (som jag inte har träffat på hela sommarlovet). Visst kan jag känna att det känns otryggt att börja skolan igen och att det känns som för ett år sedan. För ett år sedan var första gången jag skulle gå på gymnasiet. Jag skulle börja ettan. Nu börjar jag tvåan. Och om min blogg fortfarande lever, så ska jag börja trean om ett år. 


Det här är i och för sig inte utanför mitt rum. Men det är här jag sitter som mest och skriver till er. Och jag kände bara att de här små blöta dropparna fick mig att sakna Simon enormt mycket. Och jag känner för varje regndroppe att jag trillar in i hösten mer och mer. Och att det var den här tiden då det bästa egentligen började.

På ungefär 40 minuter blev det svart ute. Och det är rätt mysigt, jag längtar kanske lite efter skolan också även fast jag kommer dö när den precis har börjat. Jag är lite deprimerad över att helgen gick alldeles för fort, även fast jag inte alls är speciellt förvånad. Men saknar Simon gör jag ändå. Fast jag är nog rätt glad ändå. Imorgon ska jag på intervju klockan tio. Och just det, jag har glömt att berätta att mamma har lämnat oss igen. För Helsingborg alltså. KuL! Men det är rätt lugnt, för hon kommer hem på fredag igen. Och då då då, då kommer Shanti hem också. Så jag är himla glad i förskott.

Nu luktar det bränt i hela huset och jag lyssnar nog på den sämsta spotify-listan någonsin. Det känns som att den är gjord typ 2008. Det känns så i alla fall. Påtal om absolut något helt annat så hoppas jag att Jullan kommer över hit sedan. Så vi kan mysa litt, och prata massor av jävla strunt. Om Dig typ, du som läser detta. LoL.

Jag vill bara säga att jag har landat i mitt varma hem och att Julia och jag hade den nödvändigaste pratstunden på väldigt länge, och för varje gång så är det så himla skönt att lätta på hjärtat. Och nu i skrivande stund så kommer jag verkligen på hur mycket jag saknar Simon om kvällarna när han inte är här med mig. Jag har egentligen skrivit om det så många gånger men även om det är tusentals gånger så vet jag aldrig riktigt hur jag skall skriva ner det på bästa möjliga sätt. Bara för att ni skall förstå. Att just ikväll är jag så sjukt lycklig. Men ändå olycklig (för det finns saker som ger mig ångest) men så tänker jag lägga det på hyllan bara för en stund för att jag överväger allt det som gör mig glad. Åh. Det är så sinnessjukt svårt att göra tydligt. Egentligen kanske det bara behövs några få små ord eller ett helt block full av kärleksexplosioner. Jag älskar att skriva men någonstans känns det som att jag har tappat just det där. Bara för att precis just nu så blir det så svårt när jag verkligen vill få ur mig det här som bubblar inom mig. Men eftersom att jag vill. Så går det på något skumt sätt ändå. Även om det finns vissa stunder som jag verkligen avskyr Simons beteende mer än allt annat, så kan jag inte se mig själv utan honom. Fastän jag är en egen individ. Så är han halva jag. Och jag vill leva med honom. Tills den dagen jag dör och är borta för all evig tid. Och det finns saker jag är skyldig till som jag kommer att ångra tills jag rycks ur livet. Men jag kommer alltid försöka att gottgöra det. Och jag kommer alltid att göra mitt bästa. Jag är så himla kär och upprymd. Så jag kan typ börja gråta. Bland annat för att den här sommaren verkligen har visat hur mycket jag behöver Simon. Och faktiskt hur lite jag kan ta för att stupa ner i en pöl och bara vilja dö. Hur ledsen jag kan bli. Den här sommaren har varit så annorlunda jämfört med för ett år sedan. Den var så fin. Och allt var bekymmerfritt. Idag så jobbar Simon varenda dag, och jag är glad. Bara för att det ger oss så mycket. Även om jag saknar honom i mängder. Vi kämpar lite smått för att kunna resa utomlands i slutet på augusti. Och viljan är så jävla stark, för nu är det sensommar och för några dagar sedan kastades vi ut i hösten. Åtminstone gåshuden som höstkvällarna brukar ge oss. Också tänker jag på var den här sommaren tog vägen, allting gick så kvickt utan att jag knappt hunnit tänka igenom vad jag har tillbringat alla de här dagarna. Om precis två veckor börjar vi skolan och jag känner mig alldeles trasslig inombords av en mängd blandade känslor. Men om jag skall prata om min skolångest, så låter jag det vara tills det närmar sig på riktigt och jag skall börja andra året på gymnasiet. Nu skall jag suga i mig de sista veckorna. Alla dagar. Kvällar och nätter. Och jag skall hinna göra allt jag vill innan det är slut på riktigt. Jag skall ha hunnit vara med om en kräftskiva, campa och äta surströmming.  

Nu när jag börjar så är klockan på slaget 01:29. Den här dagen (eller igår) första augusti, har gett mig så enormt mycket. Jag har insett saker. Som jag såklart har insett förr, men som jag värderar lite extra nu. Min och Shalonys dag var enormt, oslagbart bra. Och jag (vi) saknade Shanti hela tiden. Så det här ska göras om tusen gånger. Nu är vi bara ensamma hemma. Och det märks, för nu när mamma och pappa är i Vemdalen så är det ganska tyst och tomt. Men trots det så är vi otroligt bra på att höja mysstämningen. Idag förstod jag hur mycket jag gillar sommaren också, då dagar blir som idag. Jag tänkte på Simon mesta delen av tiden. Jag tänkte i och för sig på alla som jag älskar. Och hur mycket jag vill att vi ska vara samlade helst hela tiden. 

Idag var nog allra första gången som jag verkligen hittade någonting i textil på en Second Hand-butik. Och jag blev döglad. Och jag är fortfarande helt extas tills jag kommer till att använda mina nya kläder. Och jag längtar redan tills jag ska strosa runt på Röda Korset i Timrå. Bara för att det är så sjukt mysigt, och bara för att jag är så ensam om varenda plagg jag köper. Nu pratar jag idag. Så alltså det dygnet som var för en och en halvtimme sedan. (01:36) är den nu. Även om jag har sagt det så oberäkneligt många gånger, så förstår jag för varje minut som går att jag aldrig skulle kunna stå på jorden utan Simon. Utan min helt underbara familj, och mina fina vänner. Jag vet att jag är en sån som har enkelt för att sväva mellan lätt och svårt. Och jag är så sjukt, evigt himla tacksam att jag alltid kan hjälpa mig själv upp. Eller att det alltid finns en människa där som kan trycka upp mig när jag är någonstans nerkörd i botten. Och det är inte så ofta det händer att vi tänker så mycket på det. I alla fall inte så djupt. Och då när vi väl tänker efter, så blir vi alltid så känslosamma och vill gråta hav. Eller jag. Jag kanske inte ska prata om er. Men så pratar jag om nu, och jag känner att jag har hur lätt som helst för att börja gråta nu. Bara för att jag är så stört lycklig idag. 

Jag har inte berättat det här än. Men jag är samt så himla, satans, roligt jävla nervös inför onsdag. Då ska jag på anställningsintervju. Och jag vet att man kanske inte ska berätta sådant för er än. Eftersom att jag inte har fått jobbet (än?!?! Hihi). Nä, men det är bara vad jag hoppas så in i bomben. Men jag är så himla glad. Och ja, jag kanske inte ska ta ut saker i förskott. Men jag har så svårt för att låta bli när det gläjder mig att jag får komma på en intervju. Och får jag detta jobb. Så blir jag så fruktansvärt glad och så sjukt engagerad. Även fast jag redan är det nu. Och det som gör mig ännu lyckligare är att jag blev tillfrågad om jag ville jobba som statist. I en ny film som ska komma. Och det är samma regissör som har regisserat den underbara filmen ''I rymden finns inga känslor''. Det känns så jävla mäktigt. Utan att låta mallig. Eller ens att försöka vara det. Lilla jag. Jag är så sjukt glad. Att det faktiskt känns så himla overkligt. Men jag tänker berätta om allting när det är på plats. Färdigt. Och allt. Men eftersom att jag var så nedstämd igår så är jag så himla glad att jag har blivit lite mer euforisk över allt som ska hända. Och jag ser positivt på saker. Även om skolan är nära. Och jag saknar vissa saker mer än något annat och vill ha det för mig själv. Så försöker jag göra mig själv hel igen. Bara hel ifrån allt som egentligen tar sönder mig. Jag börjar också få världens finaste tänder. Finare tänder än ni någonsin kan ana. Och jag är så jävla glad över det. Jag kommer verkligen att visa en för- och efterbild. Nu ska jag gå till sömns, tänker bara lyssna klart på Spotify där Håkan står högst upp i sökfältet. Så allting går på repeat. Godnatt nu fina.

Nu är jag sådär himla ledsen igen. Fast jag vet inte riktigt varför. Men jag läste igenom Januari 2011, och blev lite känslofylld. Bland annat utav era fina kommentarer, som jag nu har tappat lite. Och jag är lite ledsen för jag börjar att inse att sommaren närmar sig sitt slut och att hösten kommer tätt inpå oss alldeles snart. Simon lämnade mig ikväll, så jag får sova själv. Och han ska jobba imorgon. Så vad ska jag nu göra efter att legat i trygghet i ungefär fem dagar på raken. Jag saknar Julia så sjukt mycket. Så sjukt mycket så ni kan faktiskt aldrig någonsin ana hur stor den saknaden kryper inom mig själv. Men så är jag så jäla glad över att hon är på väg hem, men snabbt så kommer hon åka iväg igen. Jag saknar sommarkvällarna utan slut. Utan någon som helst tidsuppfattning. Jag saknar månader som var förr, men så inser jag att ångesten griper tag i mig utan dess like. Fast ändå vill jag göra det tusen gånger om, bara för att det ger mig ångest sedan. Så jag undrar om jag någonstans inom mig kanske är lite olycklig. Men att jag är så duktig på att blunda för viss ångest. Jag förundras över mig själv. Mina reaktioner på vissa saker som egentligen inte alls borde uppstå. Och jag hatar mig själv för att jag blir sån. Nuförtiden känns det bara som att jag möter sorger hela tiden. Men att det samtidigt vänder bara för att jag inte vill förstå att det tar på mig hela tiden. För det är bara en sak som egentligen förstör hela mig. Och ändå är det någonting som är så krångligt för mig att frige. Jag ligger bara där och väntar på några idiotiska meddelanden från tomma intet. Så jag ska nästan ge upp. Bara för oss allihopa. Så kanske jag blir hel igen. För det här tar sönder mig. (Men det är fan så bara ibland). Jag älskar att stänga in mig från omvärlden, för det är just så jag trivs. Jag kan göra mig trygg genom att vara ensam, titta upp i taket och fundera över saker jag aldrig skulle lägga en tanke åt om jag inte var ensam. Men just nu, så gör det så sjukt ont att vara ensam. Och mitt hjärta slits ungefär itu för varenda minut som går. Och Håkan gör mig ledsen. För han är så fin och så bra. Att jag till och med drömde om honom igårnatt, jag blev fotad med honom precis bredvid ''Bling''-solariet i Sundsvall. Så pussade jag honom på kinden. Nöp honom i hans bebisliknande hud och sa ''Du är så himla, himla duktig. Lycka till.'' och så gick han. Och lika snabbt vaknade jag upp. Efter att jag har låtit allt rinna av mig så är jag ganska lättad. Så jag vill säga till er, tack i och försig att ni läser och kanske förstår. Jag är bara lite smått ledsen. Nu ska jag lyssna på nostalgisk sommarmys. Och fortsätta äta mina oliver. Som inte är ifrån Grekland.

Åh, vad svårt det här kommer att bli att förklara utan att avslöja för mycket. Men jag kommer inte att blogga tills mitt hjärta är helt igen. Jag ska kanske försöka, för jag vet att bloggen är det som får mig att må lite bättre när jag behöver lätta på mitt hjärta. Så på något sätt kanske jag återkommer redan ikväll. Men saker händer som jag inte alls var beredd på, och ingenting har något med mina vänner och göra, och inte med mitt och Simons förhållande heller. Utan det är annat. Så tack för att ni har överseende, jag kommer tillbaka...

Egentligen vet jag inte riktigt var jag ska börja. Jag sitter och kollar på fotbollsvm. Japan vann, de var de så himla värda. I alla fall, jag vill och ska försöka skriva det här trots att jag har feber, mår illa och är så sjukt svag i kroppen. 

Men det jag vill försöka få ut mest är allt jag känner för dig. Det är redan mörkt ute och jag kan känna att mer än halva sommaren har gått och att det faktiskt är hösten som står näst på tur. Även om det inte är det jag alls vill. Fast, jag fyller 17 år då. Och det var på den tiden vi träffades.

Hur som helst. Att du är det finaste jag någonsin mött i mitt liv är ingen svår sak att kunna komma fram till. Se på mig, dig och oss. Jag är så himla beroende utav dig, för du är världens absolut bästa människa. Flera gånger har jag känt att jag egentligen inte klarar mer, för allting som har hänt. Och hur mycket vi har varit osams och hur mycket omgivningen har drabbats och nästan velat kasta ut oss båda. Bara långt bort ifrån dem. Så många gånger jag har trott att jag varit psykiskt sjuk för att mina känslor för dig gått överstyr. Trots allt det, så känns det som om vi klarar allt tillsammans. Allt genom eld, vatten och allting annat. Mot världen ungefär. Jag tror inte att det är många som vi, som någonsin skulle klara av det som vi har tagit oss igenom. Och jag blir förvånad varje gång när jag faktiskt inser hur starka vi är tillsammans. Och bara för det, all den här kärleken emellan oss för oss till en sådan bra nivå i livet. Och jag är så himla, himla glad att jag har dig. 

Ibland har jag tappat kontrollen och varit orättvis mot dig. Och för varje dag så tänker jag att jag ska bli bättre, jag ska ändra mig på det som inte riktigt är så rättvist. Och alla falska anklagelser mot oss. Mot dig. Mot mig. Och aldrig någonsin kommer den yttre världen få tag i oss. Hur mycket den än vill. Ibland brukar jag tänka på om det var ödet som förde oss samman eller vad det var som gjorde att jag kunde hitta dig. Men så tänker jag att världen är ganska liten, och ändå fanns det någonting som kallades du och jag. Vi. Någonting som skulle bli så. Helt oplanerat så stod du framför mig. Och jag kände inte ens dig. Men när jag var på väg mot bion, kände jag någonting speciellt. Och där satt du, men snabbt så ställde du dig upp när du såg mig på lång väg. Jag tyckte att du var så lång och fin, kramade dig och kände att det här var början på någonting nytt. Jag kärade ner mig i dig. Blev helt förälskad och kunde inte sluta tänka på hur fin du var. Och än idag. Nästan 22 månader efter att vi blev tillsammans officiellt för alla. Så älskar jag dig så himla mycket mer. Idag är du allt för mig. Du betyder hela världen för mig och jag är så evigt himla tacksam att du alltid finns bredvid mig. Och när jag skriver det här inser jag att jag aldrig mer ska göra saker mot dig som du inte har förtjänat. För jag håller på att sprängas utav kärlek nu. Jag är så himla stolt över oss hur bra vi har ordnat ihop saker som har varit trassliga. Jag önskar verkligen att du på något sätt kunde förstå vilken känsla som kryper inom mig när du säger att du älskar mig. När vi åker moppe tillsammans. När vi bara ligger i badet i timmar och tittar på varandra.

Varje natt som vi somnar, så värdesätter jag verkligen att det är dig jag ligger bredvid. Ditt vackra utseende som jag kan ligga och titta på i flera timmar innan jag själv somnar. Och smeka din mjuka, fina kind. Och varje morgon som jag brukar vända mig för att känna din kroppsvärme, och du vänder dig lite försiktigt mot mig och ger mig en morgonpuss som jag snabbt torkar bort för att din mysiga andedräkt på morgonen luktar över hela mig. (Haha). Men lika lycklig är jag för det, att det är dina andetag jag får känna. Efter du har pussat mig så lika snabbt som du försöker se vaken ut så somnar du om igen. Och jag blir lika glad, när vi kliver upp och äter frukost tillsammans. Gör våra vardagssysslor. Så känner jag bara hur mycket jag behöver dig, och hur euforisk jag är över att jag vaknar upp med dig, som jag älskar över allt annat på den här jorden. Känslan att kunna känna sig fri med någon som man älskar men samtidigt så himla fast. Att inte behöva skämmas för någonting. Att skratta och ha så sjukt roligt tillsammans, roligt som jag inte har med någon annan. Skratta i evigheter. Hjälpa varandra. Gråta ut med varandra. Att kunna göra vad som helst med dig. En trygghet som aldrig kommer att försvinna. 

Du hade kunnat varit vartsomhelst i hela världen Simon. Men du är här hos mig, och jag älskar dig så förbannat mycket. Det finns ingen som någonsin kan ta min kärlek ifrån dig. Du är det mest värdefulla jag har. Vet. Och känner av varje dag. Att det är dig jag vill tillbringa med resten av mitt liv, är ingenting jag funderar på. För det är så klart inom mig. Vissa stunder har jag känt att jag bara vill vara själv. Men, det är någonting jag inte vill. Jag har känt så när jag väl trott det. Men fy, så fel jag haft. Du är allt för mig. Och jag är så glad, att än idag står vi här tillsammans utan ett enda uppbrott. Ibland kan jag bli så orolig för din skull, tanken av att förlora dig. Förlora dig överhuvudtaget, från jorden. Får mig att vända mig inåt och bara vilja skrika ut. Om hur ledsen jag blir. Skulle bli. Helt förstörd. Och hur panikångest jag får när jag tänker sådant. Du får aldrig lämna mig på något sätt. Vad världen än säger till oss, så är vi starkare än den. Och älskling, utan dig skulle jag aldrig klara mig. Jag ville bara skriva ett litet kapitel om hur mycket du betyder i min värld. Jag skulle kunna fortsätta i evigheter, men jag ska försöka sluta nu. Så förklarar jag kapitel två mellan fyra ögon. Jag älskar, älskar, älskar dig.

Om fredagen. Har jag berättat om Håkan? Nej, för jag har levt i stan i hela helgen. Sovit hos Simons pappa i samma kläder. Varit äcklig. Fräsch och allting på samma gång. Och igår tog Gatufesten slut. Den enda veckan på hela året som någonting händer i den här staden, på riktigt. Och även om det är Air Festival i slutet på juli så borde jag längta, men jag är underårig. Så jag tänker inte längta.

I alla fall. Fredagen var så himla bra. Jo, det började med att jag skrev till er att jag var (ASPEPPAD) och höll på dansa i huset. Sedan kom glada Simon och hämtade mig. Så vi åkte ner till hans pappa i stan och förfestade. Så löste vi in oss på Gatufesten och jag började direkt ringa efter Julia, som inte passade tiden. Men vi hittade varandra, kramades, hoppade och var så jävla taggade. Vi tänkte se Oskar Linnros, men han var för seg. Så vi sprang hem till Emma (Julias kompis) och taggade lite till.



Men. Sedan gick vi till Stora Scen, ställde oss näst längst fram. Och var så jävla, jävla taggade. Jag skrek, skrek och skrek. Pulsen pumpade och hjärtat slog 3000 slag i sekunden. Människor runt omkring oss kunde ta del av våran glädje så himla mycket. Jag stampade med mina klackar och skrek ''HÅKAN'' tusen gånger om.


Sedan blev det lite mörkare. Publiken blev tätare och deras röster höjdes med dem. Håkans medarbetare kom in på scen och nästan alla förstod att det var dags. Sedan stod han där, framför oss alla. Och han började med ''Dom där jag kommer ifrån''. Och från första låt till sista sjöng jag med i varenda liten vers, och jag var så förbannat lycklig. Han var så fin. Och så glad. Han nådde ut till oss alla. Vi svettades, skrek, var fulla och trängdes. Men ändå så försvann allt det jobbiga för en stund, för han levererade ren magi.



När han tackade för sig tänkte jag bara, att det blir inte bättre än såhär. Han var bäst. Jag gick hem till Simon och sov. Och bara tänkte på Håkan. Att nu var allting över. Det går ju så himla fort, när man aldrig vill att det ska ta slut. Jag är evigt tacksam för den kvällen, och min gatufestupplevelse var enormt bra. Och han toppade allt.