Jag vet att man inte alltid kan vara förberedd / och jag kämpar för oss, för jag vet att du aldrig har menat att det skulle bli såhär
Klockan är en minut över midnatt och jag har märkt att jag inte alls får i mig lika många sömntimmar som jag fick för ett år sedan, även om det kanske är längesedan så borde jag sova minst lika bra den här tiden. Och för varje gång som jag tänker att det skulle vara himla skönt att falla till sömns innan midnatt så funsar jag mer på det och drar över tiden ännu mer och det slutar med att jag aldrig somnar tidigt.
Jag har nästan inte bloggat någonting alls idag och ni undrar säkert varför. Det gör jag också. Det är mest det att jag gick till skolan till kvart över fyra, åkte hem, handlade med pappa, lagade mat och såg på Robinson. Och sen har jag inte alls varit okej i mina känslor för att kunna utmärka mig som glad. För allt gör så ont nu och jag vill inte klaga över minsta lilla sak som förekommer. Men allt gör verkligen ont. Och det har gjort ont sen i juli och jag vet inte om det någonsin kommer att bli bra igen. Om jag kunde matcha vilka jag ville med varandra så skulle världen vara så bra idag. Och jag skulle vara lycklig. Och hela min omgivning likaså. Jag har insett att vi aldrig bör ta varandra för givet, och även om vi vet att det är så fel så fortsätter vi att göra det. Jag vet inte om under alla dessa år har utspelats sig en teater och en täckmantel har skyddat hela dig. Jag har aldrig vetat om att du är såhär trasig och jag gör allt för att göra dig hel. Men det är så trassligt att se på och aldrig kunna påverka någonting. Det enda jag kan påverka är mitt eget psyke och mitt eget omdöme. Jag gör allt för er. Och det gör ont att se det här kanske falla isär eller bli starkare än någonsin. Även om det är en lång bana att springa på, åt vilket håll det än går åt, så är det smärtsammare än ni någonsin kan förstå att vara ensam kvar och den enda som inte får uppleva allting tillsammans med två. Jag försöker varje dag och jag vill aldrig få mitt trubbel att låta smärtsammare än era. Men det är så svårt att förklara när ingenting är riktigt klarlagt i slutändan ändå. Och det är så svårt att lägga allting på plats när det inte finns någonting att riktigt lägga klart än, om jag så bara själv förstod vad vi egentligen kastas runt i. Jag är så ledsen för det här, även om jag vet att jag är den sista biten i det här som gör att det här tynger ner allt. Jag har lärt mig att man ska kämpa för något som vi älskar. Men sen måste jag på flera andra banor tänka om allt är värt det igen. Och ja. Jag antar så, för alla har en gång hört att hoppet är det sista som överger oss. Och jag hoppas det. Mest för att vi själva inte ska överge världen och ta död på livet som är så underbart i alla små hörn. Även om jag är väldigt lycklig på ytan just nu, så är jag enormt trasig inombords och det är inte alls vardagliga bekymmer som trycker på mina känsliga nerver. Det här är en enda enorm kris som jag går igenom. Med mig själv. Med er. Med oss. Och som vi går igenom med varandra. Och jag förväntar er inte att Ni ska förstå allting som jag lägger upp för er. För jag skulle nog aldrig förstå själv, för jag är som jag. Och jag kommer alltid vara en tolkningsmänniska. Tolka mig som ni vill, för det finns aldrig facit i hand om mig. Men ett tips, dra inga förhastade slutsatser.
Var alltid glada över det ni har, och det vet jag att de flesta är. Och även om vi inte tänker på det så ofta så borde vi känna efter allt oftare. Också kan det uppskattas ännu mer om det någon gång skulle brista. Imorgon börjar jag halv nio, så jag borde egentligen sova för längesen. Men eftersom att jag har en lektion så gör det inte så mycket. Och det är fredag imorgon, fredag igen. Precis som förra veckan. Och jag tror faktiskt att jag är lyckligare idag och imorgon än för en vecka sedan. Fast så himla rädd. (Jag blev rädd nu när tankarna vaknade till liv). För jag tänker på saker som gör mig orolig i magen och biter tag in i min själ och det gör mig fruktansvärt nervös och osäker. Och nästan frustrerad i förväg. Och jag önskar jag inte var sån. Jag önskar jag var tillräckligt stark för att skaka av mig nervositet, osäkerhet och noja. Men med hypokondri så simmar jag oftast runt i noja varje dag. Måste lära mig att sluta. Varken bra för mig eller någon i min omgivning.
Hursomhelst. Imorgon är det fredag. Och Simon kommer till mig tidigt, och vi ska typ mysa hela jäla helgen. Och förhoppningsvis kommer det bli så bra. Imorgon sover vi i alla fall tillsammans och jag ska berätta allt vi ska göra. Och sen på lördag ska jag jobba, och jag tror Simon övernattar då också. Min käraste mamma fyller år då. Så det blir nog fint, trots alla dessa tunga omständigheter. Nu ska jag ringa Simon och sen sova sova sova. Så jag inte vaknar upp med helt sömnlösa ögon imorgon. Godnatt, (säkert) underbara läsare.
Och förresten, jag är inte såhär svår som jag kanske lägger ut mig som. Om ni ändå bara visste allt så skulle min skriftliga del spegla verkligheten i det här mycket bättre. Kram.
Jag har nästan inte bloggat någonting alls idag och ni undrar säkert varför. Det gör jag också. Det är mest det att jag gick till skolan till kvart över fyra, åkte hem, handlade med pappa, lagade mat och såg på Robinson. Och sen har jag inte alls varit okej i mina känslor för att kunna utmärka mig som glad. För allt gör så ont nu och jag vill inte klaga över minsta lilla sak som förekommer. Men allt gör verkligen ont. Och det har gjort ont sen i juli och jag vet inte om det någonsin kommer att bli bra igen. Om jag kunde matcha vilka jag ville med varandra så skulle världen vara så bra idag. Och jag skulle vara lycklig. Och hela min omgivning likaså. Jag har insett att vi aldrig bör ta varandra för givet, och även om vi vet att det är så fel så fortsätter vi att göra det. Jag vet inte om under alla dessa år har utspelats sig en teater och en täckmantel har skyddat hela dig. Jag har aldrig vetat om att du är såhär trasig och jag gör allt för att göra dig hel. Men det är så trassligt att se på och aldrig kunna påverka någonting. Det enda jag kan påverka är mitt eget psyke och mitt eget omdöme. Jag gör allt för er. Och det gör ont att se det här kanske falla isär eller bli starkare än någonsin. Även om det är en lång bana att springa på, åt vilket håll det än går åt, så är det smärtsammare än ni någonsin kan förstå att vara ensam kvar och den enda som inte får uppleva allting tillsammans med två. Jag försöker varje dag och jag vill aldrig få mitt trubbel att låta smärtsammare än era. Men det är så svårt att förklara när ingenting är riktigt klarlagt i slutändan ändå. Och det är så svårt att lägga allting på plats när det inte finns någonting att riktigt lägga klart än, om jag så bara själv förstod vad vi egentligen kastas runt i. Jag är så ledsen för det här, även om jag vet att jag är den sista biten i det här som gör att det här tynger ner allt. Jag har lärt mig att man ska kämpa för något som vi älskar. Men sen måste jag på flera andra banor tänka om allt är värt det igen. Och ja. Jag antar så, för alla har en gång hört att hoppet är det sista som överger oss. Och jag hoppas det. Mest för att vi själva inte ska överge världen och ta död på livet som är så underbart i alla små hörn. Även om jag är väldigt lycklig på ytan just nu, så är jag enormt trasig inombords och det är inte alls vardagliga bekymmer som trycker på mina känsliga nerver. Det här är en enda enorm kris som jag går igenom. Med mig själv. Med er. Med oss. Och som vi går igenom med varandra. Och jag förväntar er inte att Ni ska förstå allting som jag lägger upp för er. För jag skulle nog aldrig förstå själv, för jag är som jag. Och jag kommer alltid vara en tolkningsmänniska. Tolka mig som ni vill, för det finns aldrig facit i hand om mig. Men ett tips, dra inga förhastade slutsatser.
Var alltid glada över det ni har, och det vet jag att de flesta är. Och även om vi inte tänker på det så ofta så borde vi känna efter allt oftare. Också kan det uppskattas ännu mer om det någon gång skulle brista. Imorgon börjar jag halv nio, så jag borde egentligen sova för längesen. Men eftersom att jag har en lektion så gör det inte så mycket. Och det är fredag imorgon, fredag igen. Precis som förra veckan. Och jag tror faktiskt att jag är lyckligare idag och imorgon än för en vecka sedan. Fast så himla rädd. (Jag blev rädd nu när tankarna vaknade till liv). För jag tänker på saker som gör mig orolig i magen och biter tag in i min själ och det gör mig fruktansvärt nervös och osäker. Och nästan frustrerad i förväg. Och jag önskar jag inte var sån. Jag önskar jag var tillräckligt stark för att skaka av mig nervositet, osäkerhet och noja. Men med hypokondri så simmar jag oftast runt i noja varje dag. Måste lära mig att sluta. Varken bra för mig eller någon i min omgivning.
Hursomhelst. Imorgon är det fredag. Och Simon kommer till mig tidigt, och vi ska typ mysa hela jäla helgen. Och förhoppningsvis kommer det bli så bra. Imorgon sover vi i alla fall tillsammans och jag ska berätta allt vi ska göra. Och sen på lördag ska jag jobba, och jag tror Simon övernattar då också. Min käraste mamma fyller år då. Så det blir nog fint, trots alla dessa tunga omständigheter. Nu ska jag ringa Simon och sen sova sova sova. Så jag inte vaknar upp med helt sömnlösa ögon imorgon. Godnatt, (säkert) underbara läsare.
Och förresten, jag är inte såhär svår som jag kanske lägger ut mig som. Om ni ändå bara visste allt så skulle min skriftliga del spegla verkligheten i det här mycket bättre. Kram.
Postat av: hanna
Ja du håller nog på att bli galen på mina dryga kommentarer som liknar varandra. Men jag får inte nog, du skriver så bra så personligt, så vackert. Det vrider sig i magen och jag blir hel när nåt är trasigt i mig. När jag läser dina ord och ja det låter helt sjukt fel för det är rätt uppenbart att du inte mår så bra just nu, och skriver av dig och därför låter det fel när du skriver i vrede, i ledsamhet i hur du känner fast jag blir inte hel för vilket budskap texten har utan för hur orden är skriven för att det är en mening och jag kan till en vissdel känna igen mig i vad och hur du känner även fast vi inte känner samma känslor om samma saker utan om olika. Du ger en inspiration sharlee! Ville bara säga det.
Trackback
