Sharlees ♦

Jag skulle aldrig kunna lämna allting bakom mig på några sekunder, för ett helt liv är inte värt att slösa bort på tonårstrubbel. Men ibland känns det som att det är det enda som är värt det. Det här bryter ner mig. Och det som gör mest ont är att allting går i vågor, precis hela tiden. Igår kändes allt hopplöst och ''det ordnar sig'' kändes flera mil bort. Och när jag var i skolan så kändes det plötsligt mycket bättre. Och nu känns det minst lika hopplöst som igår. jag mår så jävla dåligt över allt som händer med dig. Och med mig själv. Och vad andra gör mot mig får mig att må illa och vilja rulla runt och komma ur det oändliga täcket som kväver mig. Som jag skrev igår ville jag inte alls gråta, men jag var så jävla svag igår så jag kunde inte låta bli. Och det är precis som att någon slår mig när jag blir sådär svag. För varenda fortsatt mening jag skriver så blir det kladdigt överallt och mina tårar gör min syn allt suddigare. Och sen finns det stunder då mina ögon är torra. Då är det sådana stunder som jag är mycket starkare. Och det är så jobbigt för mitt psyke och det driver mig på riktigt till vansinne. Men tillochmed det här förhelvetes problemet ska jag klara mig ur. Jag ska, jag vill och jag ska det. Mina ögon är som två varbulder, och ögonlocken blir allt större för varenda natt som går. Och under de hänger små uppsvällda påsar. För att det ska försvinna kräver det sig flera timmars sömn. Men jag är så jävla trasig så jag tänker knappt på att sova. Jag tänker mest att, jag somnar när jag somnar och vaknar när jag vaknar. Och snart börjar jag få mörka höstringar runt ögonen, det är bara mest det som fattas. Men jag ska få bort den här kvävande depressionen som ligger över mig innan ringarna kommer. Bara för min egen skull. Så människor runtomkring mig inte börjar tro att jag har gått in i väggen och tappat mitt eget psyke på riktigt. Allt gör så ont och det känns som att allt det onda växer inom mig. Det är precis som att det är meningen att allt ska smälla tillbaka på en och samma gång och slita mig itu långsamt. Jag har nog aldrig känt mig så sviken av min omgivning och jag har aldrig varit med om det så jag vet inte hur man gör för att hantera sånt. Och jag ska aldrig mer förvänta mig något av människor jag inte riktigt känner, för allt blir falskt och fel. Det är så lätt att missta. Och jag förväntar mig allt gott, men det är bara spottloskor av ont som kommer mot mig.