We where just about to take off.
Nu när det är så himla svårt så önskar jag att det någonstans skulle kunna finnas utrymme där jag skulle kunna hämta luft och dra in någon slags energi som får mig att se lite livsglädje i allt. Om jag skall formulera mig rätt så är det mer än bara tungt. Jag har inte lärt mig att det finns fack för alla olika trubbel.
Det känns som att så fort jag har börjat bearbetning för det ena, så kommer tiden med den andra fruktan.
I min grund så är jag medveten om att det största dilemmat finns här och att det för med allt till att jag inte kan bli riktigt hel. Inte förrän jag omformulerar det till det som får mig att må bra. I allt det här så vet jag om att det finns det som jag kan påverka och inte. Även om det är så så funkar det inte känslomässigt nu ändå. Idag när pappa och jag tog våra steg mot Haga bagaren för att köpa semlor så hörde jag min egen röst i mitt huvud säga ''2009 och 2010 var två riktigt bra år. 2011 och början på 2012 har sänkt mig''. Och för att inte blunda för det jag själv har insett så är det svårt. Det som ligger bakom mig gör mig enormt trasig och när jag tänker tillbaka på hur jag har sårat människor så har jag svårt att förstå mig själv. Om det inte är för varje dag, så åtminstone väldigt ofta så möts vi av det som går emot oss som så småningom går med oss. När man har kommit till ett slags stadium där man har tappat sig själv så pass mycket så vet man aldrig riktigt vem man skall förlita sig på. Och även om jag är inte riktigt kristen eller troende överhuvudtaget så tror jag ändå på Gud. Och jag är bara en human being och ser mig själv som det varje dag även om jag ibland inte alls kan få ihop att jag har gjort många fel i mitt sjuttonåriga liv, som har fått mig att se på ting ur en annan synvinkel, allt som ligger under en förfluten yta har format mig till en person jag ibland inte vill eller trivs med att vara.
Som i en tvångströja sitter man fast i en fruktan som svider vilket i följd gör att det känns som att det inte riktigt finns ett avslut. Och pågrundav rädslan och sorgen så söker man allra helst upp sina närmsta i de här fallet. Och om jag tänker efter så har jag kanske inte riktigt gjort det till hundra procent även om jag önskade att jag kunde, jag hade kunnat om mina närmsta stod öppna för det. (Jag talar inte om min familj eller Simon, jag talar inte heller om de som jag känner omsorg ifrån). Jag vet varken om jag är för snäll eller för dum som tar, tar och tar händelser och svikelser flera gånger om. Eller om jag själv kanske också ger för lite även fast jag ''dumt'' nog inte kan prioritera någon annan än mig själv i första hand. Jag tror jag ser mig själv som en öppen person som pratar om mycket om livssituationen men halvvägs i det här så har jag insett att det kanske inte är så. Jag har förstått att jag är så för att jag är rädd att människor inte skall förstå och inte se vad jag känner. Jag vill inte säga att jag är folkskygg men jag är rädd för vissa typer av människor pga av att jag hatar att nyfikenhet sitter i varenda mänskliga varelse. Den enda personen som jag känner tillit till och trygghet hos är min pojkvän och jag tror inte alls att det är för att han är min pojkvän, utan bara för att han visar mig varje dag att jag kan vända mig till honom oavsett vad. Och det är inte bara han, utan även vänner som jag har här och var. Men ändå saknar jag min gamla trygghet och tillit till en person som jag i det här faktiskt verkligen behöver. Men som jag inte alls vill jaga längre. Jag har bara genom den här turbulensen märkt vissa saker jag hoppades aldrig behöva upptäcka men som jag har gjort ändå. Jag antar att det för varenda människa är viktigt med vänskap och trygghet. Och när det en gång funnits där men bara rinner ut i sanden så gör det alldeles för ont.
Och jag vet att jag är en person som biter åt hårt i vissa saker som sägs eller görs omkring mig och det är precis så jag är. Men trots det så avskyr jag människor som tror att de måste vara försiktiga med mig, jag vill inte att människor skall se på mig och tycka så synd om mig. Jag vill inte att ni skall glo på mig av sorg precis som om jag inte klarar mig. Och jag pratar just om det här för att det precis har hänt. Det enda som skulle kunna vända den irritationen till någonting bra är ifall ni personligen vågade fråga mig. Och även om jag inte kan garantera er ett svar så blir jag så himla glad för omtanken. Och ni anar inte hur mycket det har hjälpt mig på vägen från människor som faktiskt har, vågat. Eller hur jag skall kalla det. När omtanken finns så kommer jag aldrig att glömma det heller. Om än jag ofta får höra att ''Ja, men du ser jämt så sur ut och är kort när man pratar med dig, eller kaxig'' osv. Så är det oftast bara för att vi inte klickar. Men tusentals gånger har jag försökt att säga, att jag faktiskt är snäll. Och det går att klicka med mig. Men jag kan inte rå för att jag verkligen inte värderar människor som har en hinna av nyfikenhet som de dessutom tror att jag inte skall märka. Det gör mig bara så frustrerad.
Jag bara låter allt rinna av och om det är för trassligt att förstå så är det kanske begripligt. Jag behöver kludda och för att jag skall få ut det jag vill så måste jag få det till ord om som glädjer mig och sänker mig i perioder då jag inte är så levnadsglad. (Alltså som idag och hur jag har mått ett tag).
Jag kan finna glädje i när jag kan känna ända ut i fingerspetsarna att grunden på en vänskap är tillit och omtänksamhet och att det i alla fall och situationer visar sig.
Jag kan inte finna glädje i när jag märker att någon som har stått mig så nära har blivit blind i sin empati osv. Jag blir arg och ledsen när någon tror att jag är till för att göra vad man vill med. Jag blir arg och ledsen när någon tror att den kan haspla ur sig precis vad den vill. Jag blir arg över känslan att man blir tagen i andra (tusende) hand. Jag blir arg över när jag berättar det för någon och den personen säger att den skall göra någonting åt det men det händer aldrig. Eller, jag blir faktiskt ledsen överhuvudtaget när jag inte ser förändringar i det som har sagts. Jag kan inte stå ut med respektlös nyfikenhet. Och jag kan inte ha att göra med människor som kommer och går, som de själva vill. Och att jag precis som alla andra är gjord utav kött, blod och känslor osv inte alltid kan ta att ''du är så smal, äter du bara bröd och dricker vatten?'' plus en hel del annat. Och jag skulle kunna skriva så mycket om alla kommentarer som folk kastar på mig ibland, men jag vill inte lägga värdering i det. Och även om jag ett bra tag stod fast vid att träna för att jag själv vill gå upp i vikt och förbättra min hälsa så har jag aldrig gjort det för spydiga kommentarer. (Nog för att jag inte tränar längre så tänker jag börja med det igen för man mår så himla bra av det).
Jag undrar om jag står här idag för att jag också medvetet har stött bort vissa vänner för att jag just idag bara orkar med mig själv. Jag är som person väldigt engagerad i att träffa mina vänner och höra av mig. Men efter ett tag när det bara kommer från en sida så har jag ingen lust att leka katt och råtta-leken. Och trist nog så när det väl kommer från den andra så stöter jag bort den per automatik. Men trots att jag gör det, så gör det ännu ondare när den personen faktiskt visar att den inte bryr sig och ändå har andra människor som jag antar, gör den personen gladare och ger mer, än vad jag kan göra. Men jag är bara väldigt försiktig med att aldrig prioritera någon som aldrig har prioriterat mig riktigt.
Jag har en känsla av att det här (det som tynger mig) belastar personer i min omgivning och tråkigt nog mina närmaste. Och att det är därför jag känner, lite, eller ganska mycket såhär. Och jag antar att det inte skall behöva kännas så även om det är det enda som känns så. Och det är kanske för att jag har tappat responsen från dem. Som att, jag var inte på skolan på cirka två veckor innan jag kom tillbaka för en lektion igår, och ångesten som följde med mig till skolan, under tiden jag var där, tills att jag kom hem gav mig panik. Panik över människorna och panik över att jag kan bli så himla arg och hatisk. Just det här med att ''låtsas som ingenting'' och utöver det inte ens kunna öppna sin talförmåga och säga någonting. Att inte ens ge en kram som en nära vän. Jag förstår verkligen ingenting. Ingenting ingenting ingenting.
I skrivande stund så tänker jag mest på att jag vill gå klart skolan och flytta, om så en liten bit härifrån, bara för att lära känna nya människor och ladda om mina batterier. Allra helst till Holland där jag har min stora släkt och familj, men även tryggheten och glädjen som jag kan luta mig mot. Jag kan inte älska alla precis som alla andra, och alla kan inte älska dig, mig eller oss. Och jag vet att jag inte kan förändra en individ, men så länge jag kan förändra mig själv och mitt mående så antar jag att jag än så länge skall vara lycklig.
Men som en sak, att vara sviken av en utav sina närmaste som inte är i kärlekens väg gör fruktansvärt ont. Och trots det se ett hopp varenda gång man får kontakt igen men att det sedan rasar ihop är en plåga. Jag vet inte var gränsen går för att bli sviken men någonstans på den här nivån är det efter mina egna erfarenheter och känslor. Ibland är jag lycklig för den jag är, men ibland önskar jag att jag kunde förändra mig själv till någon som är mer nöjd. Och jag vet att jag kan göra det med mig själv. I många fall så säger människor ''du måste prata med någon'' och jag hatar när någon säger det och jag vet om att man inte tycker om när man blir tillsagd om det. Men någonstans inom mig så vet jag om att jag måste. Men utav hopplöshet så backar jag ändå tillbaka pga av att jag har en liten erfarenhet av att det inte har hjälpt mig alls förr och därför ser jag ingen utväg. Jag är rädd som person att höra saker som jag själv inte skulle ha sagt. Jag är väldigt kräsen på människor och innan det här så fanns det en person som alltid brukar matcha mig utom gränserna har plötsligt försvunnit på ett hopplöst sätt som gör mig frustrerad. Vad jag än sa så sa hon alltid precis det jag ville höra och tvärtom. Även om det inte är samma sak idag så har allt det på något sätt runnit ut i sanden och det gör ont, ont, ont. Men det som kniper mest i magen är känslan att det kanske inte längre finns. Och en sak jag inte nämnt tidigare, men att förlora en vän som stått en så väldigt nära gör också ont. Att nästan förlora helt och hållet, pågrundav att vi bara hade olika åsikter och hon kunde inte riktigt acceptera min...
Även om jag försöker tusen gånger om så ärligt, jag behöver hjälp. Och det är svårt. Men jag skall lyckas ju. Jag skall lyckas med varenda ambition och jag skall lyckas med mig själv oavsett hur svårt det än kommer att vara. Det här är bara människolivet och allting är relativt. Bara att känna sig en liten droppe otillräcklig gör mig själv förbannad och ger mig någon slags panikångest, för ingen vill känna sig så. Men trots det tänker jag säga till mig själv, att jag faktiskt så fan är värdefull, precis som er. Och jag kan, om jag orkar och vill.
Så fastän jag nu sitter och skriver med frustration och sorg så vill jag ändå försöka få ur någonting positivt och stärkande, så därför säger jag till mig själv och alla andra, för att vi någonsin ska må bra i sånt här så se igenom hopplösheten med lite glädje. Bara för att åtminstone överleva för den stunden då livet suger musten ur dig som allra mest. Så om ni inte kunde relatera till allt, så kunde ni säkert i alla fall relatera till något.
(Ingen kan någonsin säga att det är lätt att hitta sig själv igen)... Punkt.
Det känns som att så fort jag har börjat bearbetning för det ena, så kommer tiden med den andra fruktan.
I min grund så är jag medveten om att det största dilemmat finns här och att det för med allt till att jag inte kan bli riktigt hel. Inte förrän jag omformulerar det till det som får mig att må bra. I allt det här så vet jag om att det finns det som jag kan påverka och inte. Även om det är så så funkar det inte känslomässigt nu ändå. Idag när pappa och jag tog våra steg mot Haga bagaren för att köpa semlor så hörde jag min egen röst i mitt huvud säga ''2009 och 2010 var två riktigt bra år. 2011 och början på 2012 har sänkt mig''. Och för att inte blunda för det jag själv har insett så är det svårt. Det som ligger bakom mig gör mig enormt trasig och när jag tänker tillbaka på hur jag har sårat människor så har jag svårt att förstå mig själv. Om det inte är för varje dag, så åtminstone väldigt ofta så möts vi av det som går emot oss som så småningom går med oss. När man har kommit till ett slags stadium där man har tappat sig själv så pass mycket så vet man aldrig riktigt vem man skall förlita sig på. Och även om jag är inte riktigt kristen eller troende överhuvudtaget så tror jag ändå på Gud. Och jag är bara en human being och ser mig själv som det varje dag även om jag ibland inte alls kan få ihop att jag har gjort många fel i mitt sjuttonåriga liv, som har fått mig att se på ting ur en annan synvinkel, allt som ligger under en förfluten yta har format mig till en person jag ibland inte vill eller trivs med att vara.
Som i en tvångströja sitter man fast i en fruktan som svider vilket i följd gör att det känns som att det inte riktigt finns ett avslut. Och pågrundav rädslan och sorgen så söker man allra helst upp sina närmsta i de här fallet. Och om jag tänker efter så har jag kanske inte riktigt gjort det till hundra procent även om jag önskade att jag kunde, jag hade kunnat om mina närmsta stod öppna för det. (Jag talar inte om min familj eller Simon, jag talar inte heller om de som jag känner omsorg ifrån). Jag vet varken om jag är för snäll eller för dum som tar, tar och tar händelser och svikelser flera gånger om. Eller om jag själv kanske också ger för lite även fast jag ''dumt'' nog inte kan prioritera någon annan än mig själv i första hand. Jag tror jag ser mig själv som en öppen person som pratar om mycket om livssituationen men halvvägs i det här så har jag insett att det kanske inte är så. Jag har förstått att jag är så för att jag är rädd att människor inte skall förstå och inte se vad jag känner. Jag vill inte säga att jag är folkskygg men jag är rädd för vissa typer av människor pga av att jag hatar att nyfikenhet sitter i varenda mänskliga varelse. Den enda personen som jag känner tillit till och trygghet hos är min pojkvän och jag tror inte alls att det är för att han är min pojkvän, utan bara för att han visar mig varje dag att jag kan vända mig till honom oavsett vad. Och det är inte bara han, utan även vänner som jag har här och var. Men ändå saknar jag min gamla trygghet och tillit till en person som jag i det här faktiskt verkligen behöver. Men som jag inte alls vill jaga längre. Jag har bara genom den här turbulensen märkt vissa saker jag hoppades aldrig behöva upptäcka men som jag har gjort ändå. Jag antar att det för varenda människa är viktigt med vänskap och trygghet. Och när det en gång funnits där men bara rinner ut i sanden så gör det alldeles för ont.
Och jag vet att jag är en person som biter åt hårt i vissa saker som sägs eller görs omkring mig och det är precis så jag är. Men trots det så avskyr jag människor som tror att de måste vara försiktiga med mig, jag vill inte att människor skall se på mig och tycka så synd om mig. Jag vill inte att ni skall glo på mig av sorg precis som om jag inte klarar mig. Och jag pratar just om det här för att det precis har hänt. Det enda som skulle kunna vända den irritationen till någonting bra är ifall ni personligen vågade fråga mig. Och även om jag inte kan garantera er ett svar så blir jag så himla glad för omtanken. Och ni anar inte hur mycket det har hjälpt mig på vägen från människor som faktiskt har, vågat. Eller hur jag skall kalla det. När omtanken finns så kommer jag aldrig att glömma det heller. Om än jag ofta får höra att ''Ja, men du ser jämt så sur ut och är kort när man pratar med dig, eller kaxig'' osv. Så är det oftast bara för att vi inte klickar. Men tusentals gånger har jag försökt att säga, att jag faktiskt är snäll. Och det går att klicka med mig. Men jag kan inte rå för att jag verkligen inte värderar människor som har en hinna av nyfikenhet som de dessutom tror att jag inte skall märka. Det gör mig bara så frustrerad.
Jag bara låter allt rinna av och om det är för trassligt att förstå så är det kanske begripligt. Jag behöver kludda och för att jag skall få ut det jag vill så måste jag få det till ord om som glädjer mig och sänker mig i perioder då jag inte är så levnadsglad. (Alltså som idag och hur jag har mått ett tag).
Jag kan finna glädje i när jag kan känna ända ut i fingerspetsarna att grunden på en vänskap är tillit och omtänksamhet och att det i alla fall och situationer visar sig.
Jag kan inte finna glädje i när jag märker att någon som har stått mig så nära har blivit blind i sin empati osv. Jag blir arg och ledsen när någon tror att jag är till för att göra vad man vill med. Jag blir arg och ledsen när någon tror att den kan haspla ur sig precis vad den vill. Jag blir arg över känslan att man blir tagen i andra (tusende) hand. Jag blir arg över när jag berättar det för någon och den personen säger att den skall göra någonting åt det men det händer aldrig. Eller, jag blir faktiskt ledsen överhuvudtaget när jag inte ser förändringar i det som har sagts. Jag kan inte stå ut med respektlös nyfikenhet. Och jag kan inte ha att göra med människor som kommer och går, som de själva vill. Och att jag precis som alla andra är gjord utav kött, blod och känslor osv inte alltid kan ta att ''du är så smal, äter du bara bröd och dricker vatten?'' plus en hel del annat. Och jag skulle kunna skriva så mycket om alla kommentarer som folk kastar på mig ibland, men jag vill inte lägga värdering i det. Och även om jag ett bra tag stod fast vid att träna för att jag själv vill gå upp i vikt och förbättra min hälsa så har jag aldrig gjort det för spydiga kommentarer. (Nog för att jag inte tränar längre så tänker jag börja med det igen för man mår så himla bra av det).
Jag undrar om jag står här idag för att jag också medvetet har stött bort vissa vänner för att jag just idag bara orkar med mig själv. Jag är som person väldigt engagerad i att träffa mina vänner och höra av mig. Men efter ett tag när det bara kommer från en sida så har jag ingen lust att leka katt och råtta-leken. Och trist nog så när det väl kommer från den andra så stöter jag bort den per automatik. Men trots att jag gör det, så gör det ännu ondare när den personen faktiskt visar att den inte bryr sig och ändå har andra människor som jag antar, gör den personen gladare och ger mer, än vad jag kan göra. Men jag är bara väldigt försiktig med att aldrig prioritera någon som aldrig har prioriterat mig riktigt.
Jag har en känsla av att det här (det som tynger mig) belastar personer i min omgivning och tråkigt nog mina närmaste. Och att det är därför jag känner, lite, eller ganska mycket såhär. Och jag antar att det inte skall behöva kännas så även om det är det enda som känns så. Och det är kanske för att jag har tappat responsen från dem. Som att, jag var inte på skolan på cirka två veckor innan jag kom tillbaka för en lektion igår, och ångesten som följde med mig till skolan, under tiden jag var där, tills att jag kom hem gav mig panik. Panik över människorna och panik över att jag kan bli så himla arg och hatisk. Just det här med att ''låtsas som ingenting'' och utöver det inte ens kunna öppna sin talförmåga och säga någonting. Att inte ens ge en kram som en nära vän. Jag förstår verkligen ingenting. Ingenting ingenting ingenting.
I skrivande stund så tänker jag mest på att jag vill gå klart skolan och flytta, om så en liten bit härifrån, bara för att lära känna nya människor och ladda om mina batterier. Allra helst till Holland där jag har min stora släkt och familj, men även tryggheten och glädjen som jag kan luta mig mot. Jag kan inte älska alla precis som alla andra, och alla kan inte älska dig, mig eller oss. Och jag vet att jag inte kan förändra en individ, men så länge jag kan förändra mig själv och mitt mående så antar jag att jag än så länge skall vara lycklig.
Men som en sak, att vara sviken av en utav sina närmaste som inte är i kärlekens väg gör fruktansvärt ont. Och trots det se ett hopp varenda gång man får kontakt igen men att det sedan rasar ihop är en plåga. Jag vet inte var gränsen går för att bli sviken men någonstans på den här nivån är det efter mina egna erfarenheter och känslor. Ibland är jag lycklig för den jag är, men ibland önskar jag att jag kunde förändra mig själv till någon som är mer nöjd. Och jag vet att jag kan göra det med mig själv. I många fall så säger människor ''du måste prata med någon'' och jag hatar när någon säger det och jag vet om att man inte tycker om när man blir tillsagd om det. Men någonstans inom mig så vet jag om att jag måste. Men utav hopplöshet så backar jag ändå tillbaka pga av att jag har en liten erfarenhet av att det inte har hjälpt mig alls förr och därför ser jag ingen utväg. Jag är rädd som person att höra saker som jag själv inte skulle ha sagt. Jag är väldigt kräsen på människor och innan det här så fanns det en person som alltid brukar matcha mig utom gränserna har plötsligt försvunnit på ett hopplöst sätt som gör mig frustrerad. Vad jag än sa så sa hon alltid precis det jag ville höra och tvärtom. Även om det inte är samma sak idag så har allt det på något sätt runnit ut i sanden och det gör ont, ont, ont. Men det som kniper mest i magen är känslan att det kanske inte längre finns. Och en sak jag inte nämnt tidigare, men att förlora en vän som stått en så väldigt nära gör också ont. Att nästan förlora helt och hållet, pågrundav att vi bara hade olika åsikter och hon kunde inte riktigt acceptera min...
Även om jag försöker tusen gånger om så ärligt, jag behöver hjälp. Och det är svårt. Men jag skall lyckas ju. Jag skall lyckas med varenda ambition och jag skall lyckas med mig själv oavsett hur svårt det än kommer att vara. Det här är bara människolivet och allting är relativt. Bara att känna sig en liten droppe otillräcklig gör mig själv förbannad och ger mig någon slags panikångest, för ingen vill känna sig så. Men trots det tänker jag säga till mig själv, att jag faktiskt så fan är värdefull, precis som er. Och jag kan, om jag orkar och vill.
Så fastän jag nu sitter och skriver med frustration och sorg så vill jag ändå försöka få ur någonting positivt och stärkande, så därför säger jag till mig själv och alla andra, för att vi någonsin ska må bra i sånt här så se igenom hopplösheten med lite glädje. Bara för att åtminstone överleva för den stunden då livet suger musten ur dig som allra mest. Så om ni inte kunde relatera till allt, så kunde ni säkert i alla fall relatera till något.
(Ingen kan någonsin säga att det är lätt att hitta sig själv igen)... Punkt.
Trackback
