Det här är mellan oss. Och världen ska inte tro att den kan komma och ta över.
Hej på er. Jag börjar så.
Jag är ganska arg nuförtiden på människor. (Utvalda människor). Och jag har enormt stora anledningar. Jag vet att det inte är så i Sundsvall bara. Jag älskar Sundsvall och det är en fin stad. Att människor med för låg självrespekt bor här kan inte staden rå för. Så jag tänker inte alls säga ''Sundsvall, jävla skitstad. Där människor är falska''. Det är så jävla dåligt. För jag antar att det finns en falsk och idiotisk folkgrupp i varenda världsdel och stad. Det jag nu försöker komma fram till utan att öppna mig för mycket är att jag vill inte att ni, människor. Ska lägga er i i andras relationer. Simon och jag har varit tillsammans i över två år. Och jag vet PRECIS. Bokstavligen vad vi går igenom. På ytan kan förhållanden verka så himla bra. Och fint. Helt problemfritt. Och jag vet att det sämsta att göra är att sitta och skriva om det i bloggen. Men för att vara så enkel som möjligt men ändå svår, så kommer jag att framföra ett budskap i det här inlägget för att ni ska fatta. (Ni som har uppblåsbara hjärnceller). Det krävs två stycken för att dansa tango, och det krävs två stycken för ett bråk ska kunna uppstå, likaså krävs det två personer för att ett förhållande ska kunna bli ett. Det känns som om hela världen tror att ett förhållande inte bråkar eller ens är oense om någonting, nån gång. Men jag kan säga. Att det är i fantasivärlden det kanske fungerar så. Men aldrig om man står med båda fötterna på jorden. Jag har inte alltid behandlat Simon rätt. Och så är det i allas förhållanden någon gång. Jag har behandlat Simon enormt fel. Och det har slagit tillbaka på mig. Jag vet, vad Simon har gjort mot mig också. Hur han har behandlat mig de senaste dagarna. Och jag vet precis allt han har gjort mot mig. Även det jag inte kommer att skriva ut här. Så jag vet jag vad han har gjort. Och även om han har gjort det. Även om han har gjort fel. Så finns det ingen som kommer komma emellan det här. Och oss. Oavsett vad. Så kommer det vara vi. Vi mot världen. Och vi mot alla människor som lägger sig i. Simon har sagt saker till människor varav han inte har menat ett enda ord. Och jag vet det. Och han vet det. Och nu vet ni också det. Jag har behandlat Simon på ett sätt jag aldrig har menat. Och att det NU bara kan bli bättre är så jävla klart för oss alla.
Jag är ganska arg nuförtiden på människor. (Utvalda människor). Och jag har enormt stora anledningar. Jag vet att det inte är så i Sundsvall bara. Jag älskar Sundsvall och det är en fin stad. Att människor med för låg självrespekt bor här kan inte staden rå för. Så jag tänker inte alls säga ''Sundsvall, jävla skitstad. Där människor är falska''. Det är så jävla dåligt. För jag antar att det finns en falsk och idiotisk folkgrupp i varenda världsdel och stad. Det jag nu försöker komma fram till utan att öppna mig för mycket är att jag vill inte att ni, människor. Ska lägga er i i andras relationer. Simon och jag har varit tillsammans i över två år. Och jag vet PRECIS. Bokstavligen vad vi går igenom. På ytan kan förhållanden verka så himla bra. Och fint. Helt problemfritt. Och jag vet att det sämsta att göra är att sitta och skriva om det i bloggen. Men för att vara så enkel som möjligt men ändå svår, så kommer jag att framföra ett budskap i det här inlägget för att ni ska fatta. (Ni som har uppblåsbara hjärnceller). Det krävs två stycken för att dansa tango, och det krävs två stycken för ett bråk ska kunna uppstå, likaså krävs det två personer för att ett förhållande ska kunna bli ett. Det känns som om hela världen tror att ett förhållande inte bråkar eller ens är oense om någonting, nån gång. Men jag kan säga. Att det är i fantasivärlden det kanske fungerar så. Men aldrig om man står med båda fötterna på jorden. Jag har inte alltid behandlat Simon rätt. Och så är det i allas förhållanden någon gång. Jag har behandlat Simon enormt fel. Och det har slagit tillbaka på mig. Jag vet, vad Simon har gjort mot mig också. Hur han har behandlat mig de senaste dagarna. Och jag vet precis allt han har gjort mot mig. Även det jag inte kommer att skriva ut här. Så jag vet jag vad han har gjort. Och även om han har gjort det. Även om han har gjort fel. Så finns det ingen som kommer komma emellan det här. Och oss. Oavsett vad. Så kommer det vara vi. Vi mot världen. Och vi mot alla människor som lägger sig i. Simon har sagt saker till människor varav han inte har menat ett enda ord. Och jag vet det. Och han vet det. Och nu vet ni också det. Jag har behandlat Simon på ett sätt jag aldrig har menat. Och att det NU bara kan bli bättre är så jävla klart för oss alla.
Jag tycker att med respekt av människor. Det här säger jag inte bara ut till er, utan till alla. Som är singel. Att man ska låta andras förhållande vara. Och vet man om, att personen man pratar med är upptagen på ett eller annat vis. Så, med respekt. Så tilltalar man inte tillbaka på det viset om man märker att den personen går över gränsen. Med respekt så rotar man aldrig i andras liv och försöker få fram intressanta saker. För tänk på att, det ni tycker är intressant. Och det ni är nyfikna av. Det mår kanske den personen ni ''bryr er om'' sämst på jorden av. Och precis så är det. För jag vet det. Det finns människor som har låtsas brytt sig om mig. Låtsas brytt sig om Simon. Låtsas brytt sig om oss. Och frågat ''är det slut? åh, vad har hänt''. Ja, Gud vet vad. Vad är det som har hänt. Det är precis den frågan som endast rör de personerna det verkligen handlar om. Jag ber er alla en tjänst, sluta förhasta er om allting. Och sluta tro att varenda ord som kommer ur mig är så bokstavligt menat. Sluta låt er bli lurade. Och sluta försök komma emellan oss nu. Det är bara så idiotiskt. Simon och jag är INTE ett avslutat kapitel. Och med all respekt från er, låt det vara så. Den dagen, om den kommer. Så skulle jag visa hela världen om jag stod som singel. Det skulle märkas på riktigt. Och inte genom Facebook. För det är precis såhär människor tänker. STÅR DET INTE PÅ FACEBOOK SÅ ÄR DET INTE SANT. Ett förhållande eller vadsomhelst avgörs inte om det är sant eller inte på Facebook. Och därför har jag inaktiverat mitt konto. För jag behöver inte vara där just nu. För det är omvärlden, bland annat Facebook. Som rör till det så mycket för alla. Facebook ska egentligen vara trevligt. Och man ska kunna umgås där socialt och över internet. Men det har mer blivit till att man accepterar snygga vänförfrågningar. Man hittar otrohet. Falska vänner. Några utav mina vänner har seriöst över tvåtusen vänner. JAHA. Och då tänker jag mig, hur många känner ni utav de på riktigt? Hejar på i verkligheten. Det är fan inte coolt. Det är så jävla dumt att vara statusfixerad. Också vidare. Och det är så jävla fel. Det är VI, människor som har gjort så. Och jag anser att jag är för mycket på Facebook nuförtiden. Och det får mig att må dåligt. För det är som om det kontrollerar mitt liv. Ja, står det inte på Facebook så har det inte hänt...
Facebook är så jävla obetydligt. Och vad man säger där till människor man inte känner kan likagärna vara osagt. Jag lovar. Jag vet precis vad Simon och jag går igenom, och det finns INGEN annan som vet det. Vad Simon och jag än har sagt till utomstående så finns det INGEN som vet någonting om oss. Och Simon och jag har gått igenom betydligt mer än vad något annat par har gjort, för vi väljer inte att fly. Utan det bästa man kan göra är att fokusera på framtiden. Idag är vi trots allt som har hänt, starkare än någonsin. Och fråga mig aldrig om hur det är mellan oss. Tro aldrig att ni vet mer än vad vi vet. Uppdatera mig ingenting om hur människor behandlar mig eller vad de gör bakom min rygg. För tro mig, jag kommer alltid att få veta. För i slutspurten så slår sanningen oss alltid. Och det är så jävla bra. Så jävla skönt. För jag vet allt nu. Och jag känner mig stadigare än någonsin. För jag kommer klara det här. Och jag kommer alltid lära mig någonting nytt.
Dra aldrig egna slutsatser om någonting. Och tro aldrig för mycket. Världen är en skvallertidning och vi lever alltid i ryktesomgivningar. Så kommer det alltid vara. Dra med handen lite lätt över axeln och låt det inte fastna på dig. För du vet alltid bäst själv. Och litar du inte på någon annan. Så lita på dig själv. För du vet allt om dig själv. Och det finns ingen annan som kommer att veta mer.
Behandla människor med kärlek och RESPEKT. Och kom ihåg, att tillit är så himla viktigt. Slösa aldrig bort det. Och kasta inte iväg det till människor du inte känner eller ens vet om vilka de är. Öppna dig aldrig för någon som bara ställer frågor. Var rädd om er. För jag är rädd om mig själv. Och alla mina närstående. Och ett tips till alla andra. Skulle jag vetat om ett par, som varit tillsammans länge. Och man kanske hade hört från ett hörn att det var knakigt. Och om ena människan skulle skriva till mig. Söka tröst och bekräftelse. Pratat med mig i två dagar. Jag vet inte vem den personen är. Utan den personen addade mig på Facebook för två dagar sedan. Den personen skulle skriva saker till mig. Att den var kär i mig. Älskade mig. Också vidare. Som person bakom dataskärmen skulle jag aldrig svara tillbaka. Då är man blåst. Så jävla efterbliven och helt bakom sinnet. (Man kan inte älska eller vara kär i en person efter två dagar, man vet inte vart personen bor, man vet inte ens vad den heter, man vet inte vem den är överhuvudtaget).
- Hej, ååh vad jag älskar dig. Vill ha dig mer än nåt annat. (Pratat en dag).
- Åh, jag dig också. Du är mitt allt!
En utomstående frågar.
Facebook är så jävla obetydligt. Och vad man säger där till människor man inte känner kan likagärna vara osagt. Jag lovar. Jag vet precis vad Simon och jag går igenom, och det finns INGEN annan som vet det. Vad Simon och jag än har sagt till utomstående så finns det INGEN som vet någonting om oss. Och Simon och jag har gått igenom betydligt mer än vad något annat par har gjort, för vi väljer inte att fly. Utan det bästa man kan göra är att fokusera på framtiden. Idag är vi trots allt som har hänt, starkare än någonsin. Och fråga mig aldrig om hur det är mellan oss. Tro aldrig att ni vet mer än vad vi vet. Uppdatera mig ingenting om hur människor behandlar mig eller vad de gör bakom min rygg. För tro mig, jag kommer alltid att få veta. För i slutspurten så slår sanningen oss alltid. Och det är så jävla bra. Så jävla skönt. För jag vet allt nu. Och jag känner mig stadigare än någonsin. För jag kommer klara det här. Och jag kommer alltid lära mig någonting nytt.
Dra aldrig egna slutsatser om någonting. Och tro aldrig för mycket. Världen är en skvallertidning och vi lever alltid i ryktesomgivningar. Så kommer det alltid vara. Dra med handen lite lätt över axeln och låt det inte fastna på dig. För du vet alltid bäst själv. Och litar du inte på någon annan. Så lita på dig själv. För du vet allt om dig själv. Och det finns ingen annan som kommer att veta mer.
Behandla människor med kärlek och RESPEKT. Och kom ihåg, att tillit är så himla viktigt. Slösa aldrig bort det. Och kasta inte iväg det till människor du inte känner eller ens vet om vilka de är. Öppna dig aldrig för någon som bara ställer frågor. Var rädd om er. För jag är rädd om mig själv. Och alla mina närstående. Och ett tips till alla andra. Skulle jag vetat om ett par, som varit tillsammans länge. Och man kanske hade hört från ett hörn att det var knakigt. Och om ena människan skulle skriva till mig. Söka tröst och bekräftelse. Pratat med mig i två dagar. Jag vet inte vem den personen är. Utan den personen addade mig på Facebook för två dagar sedan. Den personen skulle skriva saker till mig. Att den var kär i mig. Älskade mig. Också vidare. Som person bakom dataskärmen skulle jag aldrig svara tillbaka. Då är man blåst. Så jävla efterbliven och helt bakom sinnet. (Man kan inte älska eller vara kär i en person efter två dagar, man vet inte vart personen bor, man vet inte ens vad den heter, man vet inte vem den är överhuvudtaget).
- Hej, ååh vad jag älskar dig. Vill ha dig mer än nåt annat. (Pratat en dag).
- Åh, jag dig också. Du är mitt allt!
En utomstående frågar.
- Vart bor den personen egentligen?
- Öhm. Jag vet inte. Sökte bara bekräftelse.
GÖR ALDRIG SÅ MOT ER SJÄLVA. DET ÄR BARA DUMT. OCH MAN FÖRLORAR ALL SJÄLVRESPEKT. OCH DET ÄR DUMT, DUMT, DUMT. OCH DEN PERSONEN SOM GÅR PÅ SÅNT. ÄR ÄNNU DUMMARE. DUMMARE ÄN DUMMAST. SÅ HIMLA BLÅST. Pinsamt och allt sånt.
GÖR ALDRIG SÅ MOT ER SJÄLVA. DET ÄR BARA DUMT. OCH MAN FÖRLORAR ALL SJÄLVRESPEKT. OCH DET ÄR DUMT, DUMT, DUMT. OCH DEN PERSONEN SOM GÅR PÅ SÅNT. ÄR ÄNNU DUMMARE. DUMMARE ÄN DUMMAST. SÅ HIMLA BLÅST. Pinsamt och allt sånt.
Trackback
