Sharlees ♦

Egentligen vet jag inte riktigt var jag ska börja. Jag sitter och kollar på fotbollsvm. Japan vann, de var de så himla värda. I alla fall, jag vill och ska försöka skriva det här trots att jag har feber, mår illa och är så sjukt svag i kroppen. 

Men det jag vill försöka få ut mest är allt jag känner för dig. Det är redan mörkt ute och jag kan känna att mer än halva sommaren har gått och att det faktiskt är hösten som står näst på tur. Även om det inte är det jag alls vill. Fast, jag fyller 17 år då. Och det var på den tiden vi träffades.

Hur som helst. Att du är det finaste jag någonsin mött i mitt liv är ingen svår sak att kunna komma fram till. Se på mig, dig och oss. Jag är så himla beroende utav dig, för du är världens absolut bästa människa. Flera gånger har jag känt att jag egentligen inte klarar mer, för allting som har hänt. Och hur mycket vi har varit osams och hur mycket omgivningen har drabbats och nästan velat kasta ut oss båda. Bara långt bort ifrån dem. Så många gånger jag har trott att jag varit psykiskt sjuk för att mina känslor för dig gått överstyr. Trots allt det, så känns det som om vi klarar allt tillsammans. Allt genom eld, vatten och allting annat. Mot världen ungefär. Jag tror inte att det är många som vi, som någonsin skulle klara av det som vi har tagit oss igenom. Och jag blir förvånad varje gång när jag faktiskt inser hur starka vi är tillsammans. Och bara för det, all den här kärleken emellan oss för oss till en sådan bra nivå i livet. Och jag är så himla, himla glad att jag har dig. 

Ibland har jag tappat kontrollen och varit orättvis mot dig. Och för varje dag så tänker jag att jag ska bli bättre, jag ska ändra mig på det som inte riktigt är så rättvist. Och alla falska anklagelser mot oss. Mot dig. Mot mig. Och aldrig någonsin kommer den yttre världen få tag i oss. Hur mycket den än vill. Ibland brukar jag tänka på om det var ödet som förde oss samman eller vad det var som gjorde att jag kunde hitta dig. Men så tänker jag att världen är ganska liten, och ändå fanns det någonting som kallades du och jag. Vi. Någonting som skulle bli så. Helt oplanerat så stod du framför mig. Och jag kände inte ens dig. Men när jag var på väg mot bion, kände jag någonting speciellt. Och där satt du, men snabbt så ställde du dig upp när du såg mig på lång väg. Jag tyckte att du var så lång och fin, kramade dig och kände att det här var början på någonting nytt. Jag kärade ner mig i dig. Blev helt förälskad och kunde inte sluta tänka på hur fin du var. Och än idag. Nästan 22 månader efter att vi blev tillsammans officiellt för alla. Så älskar jag dig så himla mycket mer. Idag är du allt för mig. Du betyder hela världen för mig och jag är så evigt himla tacksam att du alltid finns bredvid mig. Och när jag skriver det här inser jag att jag aldrig mer ska göra saker mot dig som du inte har förtjänat. För jag håller på att sprängas utav kärlek nu. Jag är så himla stolt över oss hur bra vi har ordnat ihop saker som har varit trassliga. Jag önskar verkligen att du på något sätt kunde förstå vilken känsla som kryper inom mig när du säger att du älskar mig. När vi åker moppe tillsammans. När vi bara ligger i badet i timmar och tittar på varandra.

Varje natt som vi somnar, så värdesätter jag verkligen att det är dig jag ligger bredvid. Ditt vackra utseende som jag kan ligga och titta på i flera timmar innan jag själv somnar. Och smeka din mjuka, fina kind. Och varje morgon som jag brukar vända mig för att känna din kroppsvärme, och du vänder dig lite försiktigt mot mig och ger mig en morgonpuss som jag snabbt torkar bort för att din mysiga andedräkt på morgonen luktar över hela mig. (Haha). Men lika lycklig är jag för det, att det är dina andetag jag får känna. Efter du har pussat mig så lika snabbt som du försöker se vaken ut så somnar du om igen. Och jag blir lika glad, när vi kliver upp och äter frukost tillsammans. Gör våra vardagssysslor. Så känner jag bara hur mycket jag behöver dig, och hur euforisk jag är över att jag vaknar upp med dig, som jag älskar över allt annat på den här jorden. Känslan att kunna känna sig fri med någon som man älskar men samtidigt så himla fast. Att inte behöva skämmas för någonting. Att skratta och ha så sjukt roligt tillsammans, roligt som jag inte har med någon annan. Skratta i evigheter. Hjälpa varandra. Gråta ut med varandra. Att kunna göra vad som helst med dig. En trygghet som aldrig kommer att försvinna. 

Du hade kunnat varit vartsomhelst i hela världen Simon. Men du är här hos mig, och jag älskar dig så förbannat mycket. Det finns ingen som någonsin kan ta min kärlek ifrån dig. Du är det mest värdefulla jag har. Vet. Och känner av varje dag. Att det är dig jag vill tillbringa med resten av mitt liv, är ingenting jag funderar på. För det är så klart inom mig. Vissa stunder har jag känt att jag bara vill vara själv. Men, det är någonting jag inte vill. Jag har känt så när jag väl trott det. Men fy, så fel jag haft. Du är allt för mig. Och jag är så glad, att än idag står vi här tillsammans utan ett enda uppbrott. Ibland kan jag bli så orolig för din skull, tanken av att förlora dig. Förlora dig överhuvudtaget, från jorden. Får mig att vända mig inåt och bara vilja skrika ut. Om hur ledsen jag blir. Skulle bli. Helt förstörd. Och hur panikångest jag får när jag tänker sådant. Du får aldrig lämna mig på något sätt. Vad världen än säger till oss, så är vi starkare än den. Och älskling, utan dig skulle jag aldrig klara mig. Jag ville bara skriva ett litet kapitel om hur mycket du betyder i min värld. Jag skulle kunna fortsätta i evigheter, men jag ska försöka sluta nu. Så förklarar jag kapitel två mellan fyra ögon. Jag älskar, älskar, älskar dig.