Jag orkar vissa dagar mer än andra. För jag tänker aldrig ge upp.
Åh vad trött jag är. Jag känner mig enormt duktig efter att ha pluggat idag. Som när jag skrev sist att jag skulle börja sköta skolan så lyckades jag inte för att min depression styr och ställer. Men jag försöker när inte det här tar över alldeles för mycket. En dag kommer jag berätta vad som händer. Och den dagen kommer jag vara redo för att den här smärtan kommer att ta sin tid. Och att jag får leva med det.
Jag orkar inte låtsas vara glad och det är det som är mest påfrestande till att blogga för jag vill inte vara deprimerad över något som ni inte vet om. Eller alltså. Det är klart att jag kan vara det. Men inte om sådana här allvarliga saker då jag vet att ingenting kommer att bli som förut. Därför är det jobbigt.
Jag känner mig sviken och ledsen inombords och jag försöker hela tiden. Jag saknar en vän så enormt mycket men jag orkar inte älta i någonting som aldrig växer fram. Förlåt till människor som jag har stött bort eller varit otrevlig mot men det är just av den här anledningen och jag har svårt för att prata om det (förutom med Simon) just för att jag har svårt för att inse att det är faktiskt min framtida verklighet. Overkligt är vad det känns och jag trodde aldrig att jag skulle vara med om det. Och att det just går ut över skolan är inge konstigt. Jag går på skolan, jag försöker hänga med men trots det så gör jag inte allt jag ska och det är för att det här flyter ut på det mesta runtomkring mig nu. Men som idag så kände jag verkligen att det är så skönt att lämna in saker i tid och att jag fann energin till att orka idag.
Jag är enormt trött på skolan och hur allting är upplagt. Lärare tar inte sitt ansvar och det påverkar mig också. Jag läser om matematik a eftersom att jag blev underkänd i det förra året. Jag försöker mest hela tiden men ibland funkar det inte alls. Och jag är glad att jag har en vän i skolan som kämpar med mig. Vi båda är lite på efterkälken och det ger oss energi till att kämpa. Jag önskar bara jag hade Simon i skolan för att gråta ut i hans famn är som att gråta när jag är ensam. Det känns så tryggt och bra. Och det skulle underlätta enormt mycket för mig. Jag behöver bara finna trygghet och det gör jag på vissa ställen. Men jag orkar inte vara stark varje dag. Därför befinner jag mig hos Simon så ofta jag kan så jag kan finna lite ro och glädje i det jag lever idag.
Jag orkar inte låtsas vara glad och det är det som är mest påfrestande till att blogga för jag vill inte vara deprimerad över något som ni inte vet om. Eller alltså. Det är klart att jag kan vara det. Men inte om sådana här allvarliga saker då jag vet att ingenting kommer att bli som förut. Därför är det jobbigt.
Jag känner mig sviken och ledsen inombords och jag försöker hela tiden. Jag saknar en vän så enormt mycket men jag orkar inte älta i någonting som aldrig växer fram. Förlåt till människor som jag har stött bort eller varit otrevlig mot men det är just av den här anledningen och jag har svårt för att prata om det (förutom med Simon) just för att jag har svårt för att inse att det är faktiskt min framtida verklighet. Overkligt är vad det känns och jag trodde aldrig att jag skulle vara med om det. Och att det just går ut över skolan är inge konstigt. Jag går på skolan, jag försöker hänga med men trots det så gör jag inte allt jag ska och det är för att det här flyter ut på det mesta runtomkring mig nu. Men som idag så kände jag verkligen att det är så skönt att lämna in saker i tid och att jag fann energin till att orka idag.
Jag är enormt trött på skolan och hur allting är upplagt. Lärare tar inte sitt ansvar och det påverkar mig också. Jag läser om matematik a eftersom att jag blev underkänd i det förra året. Jag försöker mest hela tiden men ibland funkar det inte alls. Och jag är glad att jag har en vän i skolan som kämpar med mig. Vi båda är lite på efterkälken och det ger oss energi till att kämpa. Jag önskar bara jag hade Simon i skolan för att gråta ut i hans famn är som att gråta när jag är ensam. Det känns så tryggt och bra. Och det skulle underlätta enormt mycket för mig. Jag behöver bara finna trygghet och det gör jag på vissa ställen. Men jag orkar inte vara stark varje dag. Därför befinner jag mig hos Simon så ofta jag kan så jag kan finna lite ro och glädje i det jag lever idag.
Trackback
