Motgångar ger medgångar.
Om jag ville så skulle jag berätta allt i minsta detalj till varför jag inte bloggar som förut, är väldigt upp och ned i mitt liv och kan verka lycklig en period och en annan har jag stupat ner och dött. Året vi lämnade igår har varit så enormt omtumlande för mig men trots det så har jag från den djupaste grottan tatt mig upp till toppen av... ja, kalla det precis vad ni vill. Men jag har pendlat mellan att vara känslomässigt trasig till att försöka ta så mycket som möjligt och placera det i olika fack och hela tiden tänka i banor att allting kommer att ordna sig.
Ibland går det bra men oftast blir det för mycket. Jag skulle inte kalla det att jag har hamnat i en depression då jag precis har tagit mig ur en för det här handlar absolut inte om mig själv men om andra som jag med respekt mot dem inte tänker dra upp här även om ni har tusentals frågetecken så är det något som aldrig kommer att angå er. (Och det förstår visserligen några av er också men för er som inte gör det). Jag har haft det jobbigt på alla möjliga plan som säkerligen andra också varit med om men i olika grader. Jag lever i ett underbart förhållande med världens vackraste pojkvän och vi har varit tillsammans i 28 månader den här månaden och det är jag obeskrivligt lycklig för. Utan honom hade jag aldrig klarat av det här som jag går igenom nu. (Älskar dig mest i världen Simon).
Ur erat perspektiv kanske allt har sett enormt lätt ut och att jag har dansat på rosor och glidit på en räkmacka men så har det inte alls varit och jag vill inte framstå som komplicerad eller att mitt liv har trasslat ihop sig till en enorm knut men jag försöker få er att förstå lite mer. Eller bara byta synvinkel. Fast och andra sidan har jag ingen aning om vad som snurrar i era huvuden.
Julia har varit det bästa stödet under så lång tid och det är jag evigt tacksam för och jag älskar henne så otroligt mycket. Under olika perioder har jag burit på olika slags sorger och i två av dessa sorger har hon funnits för mig mer än någon annan. Och det ska du ha eloge för för den fina vännen du är.
Jag går igenom en tredje sorg nu där jag tar stöd av mina närmaste för det är en sorg ett barn är med om hela tiden. Men i den här sorgen så är jag helt obeskrivligt lycklig över att Simon är min pojkvän och att han alltid finns med mig dag som natt, han finns där som ingen annan och det är jag så himla tacksam för. Vad som än händer i den här sorgen så finns det ingenting jag skulle känna skam över när det gäller Simon för det finns ingen människa jag är så öppen för. Tack tack tack tack för all den här kärleken som jag får.
Hursomhelst, jag vet inte när den här tredje sorgen är över men jag försöker fortfarande vara stark så gott som det går men ibland så faller jag isär och då dör det mesta av den täckta lyckan ut. Pågrundav den här tredje episoden så orkar jag alltså inte blogga jämt och ständigt just för att jag inte orkar vara låtsasglad.
Ni får ställa frågor om det är något ni undrar över.
Ibland går det bra men oftast blir det för mycket. Jag skulle inte kalla det att jag har hamnat i en depression då jag precis har tagit mig ur en för det här handlar absolut inte om mig själv men om andra som jag med respekt mot dem inte tänker dra upp här även om ni har tusentals frågetecken så är det något som aldrig kommer att angå er. (Och det förstår visserligen några av er också men för er som inte gör det). Jag har haft det jobbigt på alla möjliga plan som säkerligen andra också varit med om men i olika grader. Jag lever i ett underbart förhållande med världens vackraste pojkvän och vi har varit tillsammans i 28 månader den här månaden och det är jag obeskrivligt lycklig för. Utan honom hade jag aldrig klarat av det här som jag går igenom nu. (Älskar dig mest i världen Simon).
Ur erat perspektiv kanske allt har sett enormt lätt ut och att jag har dansat på rosor och glidit på en räkmacka men så har det inte alls varit och jag vill inte framstå som komplicerad eller att mitt liv har trasslat ihop sig till en enorm knut men jag försöker få er att förstå lite mer. Eller bara byta synvinkel. Fast och andra sidan har jag ingen aning om vad som snurrar i era huvuden.
Julia har varit det bästa stödet under så lång tid och det är jag evigt tacksam för och jag älskar henne så otroligt mycket. Under olika perioder har jag burit på olika slags sorger och i två av dessa sorger har hon funnits för mig mer än någon annan. Och det ska du ha eloge för för den fina vännen du är.
Jag går igenom en tredje sorg nu där jag tar stöd av mina närmaste för det är en sorg ett barn är med om hela tiden. Men i den här sorgen så är jag helt obeskrivligt lycklig över att Simon är min pojkvän och att han alltid finns med mig dag som natt, han finns där som ingen annan och det är jag så himla tacksam för. Vad som än händer i den här sorgen så finns det ingenting jag skulle känna skam över när det gäller Simon för det finns ingen människa jag är så öppen för. Tack tack tack tack för all den här kärleken som jag får.
Hursomhelst, jag vet inte när den här tredje sorgen är över men jag försöker fortfarande vara stark så gott som det går men ibland så faller jag isär och då dör det mesta av den täckta lyckan ut. Pågrundav den här tredje episoden så orkar jag alltså inte blogga jämt och ständigt just för att jag inte orkar vara låtsasglad.
Ni får ställa frågor om det är något ni undrar över.
Trackback
