Sharlees ♦

Egentligen trivs jag fruktansvärt bra överallt och med mig själv. Men på något sätt så kommer jag aldrig någonsin att kunna bli hel igen. För varje sekund så försöker jag att tänka bort allt men det är så förbannat svårt. Och jag undrar varför det ska vara så himla lätt att släppa in nya individer men så himla mycket svårare att låta de rinna ut i sanden. Även om det kanske inte märks så har någon tagit en del av mitt liv och jag kommer aldrig riktigt få tillbaka det som jag hade förut. Aldrig kunna må på samma vis. Och jag vet inte vad jag försöker förmedla för jag förstår knappt mig själv. Men det är någonting. Och jag vill bara att en människa ska förstå på hela jorden. Men om jag varken förstår det ut eller in så kan jag inte låta allt rinna ut till någon annan. Och jag mår så dåligt för alla mina känslor som trycks inåt. För den här sorgen faller aldrig bort. Inte om jag inte får dela den med någon. Och jag trodde på riktigt att jag var ute ur den här perioden. Men när skolan har börjat så får det mig att tänka på alla tider när allting var gott och ingenting ont. Jag önskar jag bara kunde få några små ord. Som kan ge mig lite glädje. För jag är trasig såhär. Och jag behöver någon annan än ett tomt jävla intet.