Sharlees ♦

Nu är jag sådär himla ledsen igen. Fast jag vet inte riktigt varför. Men jag läste igenom Januari 2011, och blev lite känslofylld. Bland annat utav era fina kommentarer, som jag nu har tappat lite. Och jag är lite ledsen för jag börjar att inse att sommaren närmar sig sitt slut och att hösten kommer tätt inpå oss alldeles snart. Simon lämnade mig ikväll, så jag får sova själv. Och han ska jobba imorgon. Så vad ska jag nu göra efter att legat i trygghet i ungefär fem dagar på raken. Jag saknar Julia så sjukt mycket. Så sjukt mycket så ni kan faktiskt aldrig någonsin ana hur stor den saknaden kryper inom mig själv. Men så är jag så jäla glad över att hon är på väg hem, men snabbt så kommer hon åka iväg igen. Jag saknar sommarkvällarna utan slut. Utan någon som helst tidsuppfattning. Jag saknar månader som var förr, men så inser jag att ångesten griper tag i mig utan dess like. Fast ändå vill jag göra det tusen gånger om, bara för att det ger mig ångest sedan. Så jag undrar om jag någonstans inom mig kanske är lite olycklig. Men att jag är så duktig på att blunda för viss ångest. Jag förundras över mig själv. Mina reaktioner på vissa saker som egentligen inte alls borde uppstå. Och jag hatar mig själv för att jag blir sån. Nuförtiden känns det bara som att jag möter sorger hela tiden. Men att det samtidigt vänder bara för att jag inte vill förstå att det tar på mig hela tiden. För det är bara en sak som egentligen förstör hela mig. Och ändå är det någonting som är så krångligt för mig att frige. Jag ligger bara där och väntar på några idiotiska meddelanden från tomma intet. Så jag ska nästan ge upp. Bara för oss allihopa. Så kanske jag blir hel igen. För det här tar sönder mig. (Men det är fan så bara ibland). Jag älskar att stänga in mig från omvärlden, för det är just så jag trivs. Jag kan göra mig trygg genom att vara ensam, titta upp i taket och fundera över saker jag aldrig skulle lägga en tanke åt om jag inte var ensam. Men just nu, så gör det så sjukt ont att vara ensam. Och mitt hjärta slits ungefär itu för varenda minut som går. Och Håkan gör mig ledsen. För han är så fin och så bra. Att jag till och med drömde om honom igårnatt, jag blev fotad med honom precis bredvid ''Bling''-solariet i Sundsvall. Så pussade jag honom på kinden. Nöp honom i hans bebisliknande hud och sa ''Du är så himla, himla duktig. Lycka till.'' och så gick han. Och lika snabbt vaknade jag upp. Efter att jag har låtit allt rinna av mig så är jag ganska lättad. Så jag vill säga till er, tack i och försig att ni läser och kanske förstår. Jag är bara lite smått ledsen. Nu ska jag lyssna på nostalgisk sommarmys. Och fortsätta äta mina oliver. Som inte är ifrån Grekland.