Sharlees ♦

Hej Sharlee.

I ett annat upplägg så har du skrivit om att du ångrar dig att du inte gjorde bra ifrån dig i högstadiet. Alltså jag är bara nyfiken. För det verkar gå ganska bra för dig nu i skolan? Okej du går ju visserligen i andra ring i gymnasiet, men du verkar ha ganska stora läxor, om man kan säga så. Alltså, vad jag vill ha sagt är.. hur gick det för dig i högstadiet? Jag är bara nyfiken. Eftersom, nu går jag i nian. Vilket innebär att jag börjar i gymnasiet i höst (ja. Humanistiska programmet Kultur). I alla fall. Däremot, så gjorde jag aldrig bra ifrån i hela högstadiet. Men i nian har jag visserligen börjat ta alla mina studier på största allvar. Det var liksom nu i nian, som tanken slog mig och sa "VAKNA!" typ. Vilket också fick mig att tänka bak lite, att jag skulle ha gjort bättre ifrån mig i åttan och sjuan. För det gick verkligen skitdåligt. Men jag vet att jag kan mer än vad jag har gjort under dessa tre åren i högstadiet. Och att jag faktist känner att jag har en ny chans när jag börjar i gymnasiet.

Alltså hur gick det egentligen för dig?

Alltså hur gick det egentligen för dig?


Hej och hå. Var beredd på världens längsta svar, men det handlar inte om längden. Så jag hoppas innehållet ger dig någonting.

Det ligger ca jättemånga anledningar till varför jag aldrig riktigt har varit skärpt i skolan, och aldrig gjort mitt allra allra bästa. Jag fick en kommentar kring Valborg om att jag verkar självsäker i bloggen, och eftersom att jag visar ca 1% av mitt privata liv konkret i bloggen så kan det verka så. Men egentligen är det inte alltid så. Under hela min skolgång har jag aldrig riktigt trott på mig själv och jag har alltid behövt bekräftelse från andra. Under min högstadieperiod så fick jag aldrig tid för mig själv eftersom att jag alltid var en tjej som behövde luta mig på någon killes axlar, dumt nog så var det aldrig någon som var speciellt schysst med mig så jag blev ännu osäkrare via dem. Jag har alltid stött bort skolan på ett eller annat sätt, och det som sänkte mig allra mest var att jag alltid har haft problem med matten. Jag har gått i en extra mattegrupp sen jag gick i trean på lågstadiet, och jag har alltid behövt extra hjälp med matten. Jag satte mig alltid längst bak i klassrummet, låtsades räkna och kunna när läraren gick förbi, och jag ville sjunka ner genom marken när läraren sa ''Vad blir det Sharlee?'' och mitt svar var ''Ehm... Ja..'' också fick den jag satt bredvid viska lite fort också hasplade jag ur mig svaret fastän jag aldrig förstod vad jag svarade.

I varje klass finns det alltid någon som är ett mvg-barn och likt förbannat jämför man sig ofta med dessa barn. Eller varför just de är allkunniga. Men det är inte riktigt där det ligger i, och det är inte det man ska haka upp sig på. När jag gick i högstadiet gick många saker snett men jag var även i den riktiga tonårsperioden där jag ville vara lite häftig och ''strunta'' i skolan. Men mycket hängde också på att jag helt enkelt var lat. Och jag satt på lektionerna med mina vänner som inte var bra för mig under skoltid. Eftersom att jag bara surrade mig igenom lektionerna. Hursomhelst, mitt mål var att komma in på Hantverk Foto och jag skulle komma in, ingenting annat. De gånger jag gick in för skolan, pluggade i tid och gjorde mitt bästa på proven så fick jag oftast ''bara'' G eller VG ändå. Och det var det som sänkte mig mycket, jag fick en känsla av ''Jaha, nu har jag ju gjort mitt bästa och får ändå inte MVG'' och för varje gång jag kände så så gjorde det att jag halkade efter mer. (Tänk istället, ja Godkänt är bra, jag blev ju godkänd!) Mina instinkter sa ändå att ''Det spelar ingen roll om jag pluggar, jag får ändå inte mvg...''. Och det är DÄR man måste sluta. Man kan inte vara bäst på allt (det var visserligen inte så jag kände, men när jag väl gjorde mitt bästa ville jag få mvg). Det handlar bara om att vara självsäker och till största del vara nöjd själv över det man har åstadkommit. 

Under min högstadieperiod hade jag ca sex olika mattelärare, och det är kanske det sämsta lärare kan göra mot en elev som mig. Jag är inte trögfattad. Jag går inte i cp-matte. Jag är inte efterbliven. Jag behöver bara en pedagogisk lärare som kan förklara för mig varför det blir som det blir. Jag kallar inte folk med dyslexi för cpn, jag kallar inte människor som inte vet hur man säger ''Hej mitt namn är ... och jag är si och så gammal, jag bor i Sverige och älskar att skriva'' på engelska. Eftersom att jag vet att vissa saker har vissa människor svårare för. Och i det här fallet har jag svårt för matte. Och det ÄR någonting jag aldrig kommer att skämmas över igen. Jag bryr mig inte längre. Jag svarar att jag inte vet, om jag inte vet svaret. Och trots att jag fortfarande har motgångar med matten så sjunker jag självklart ihop, och den tyngden överväger min vilja att kämpa ibland. Nu till sommaren skulle jag egentligen ha varit färdig med Matte A-kursen, ja precis, jag läser fortfarande Matte A. Men, i februari när jag bestämde mig för att ta tag i skolan på riktigt. Så dog min farmor. Jag fick åka till Holland på begravning (och under den här perioden och flera månader innan så har jag haft en riktigt, riktigt tung period i mitt liv) som jag fortfarande har, men i det tunga försöker jag se någonting positivt. Och jag fokuserar bara på mig själv nu vilket verkar hjälpa mig bra. 

Som du säger så har du också ''kastat'' bort dina två år under högstadietiden och att känslan av stress och panik kommer ifatt. Bättre sent än aldrig bara, du kan. Även om det är några få veckor kvar. Och försök att tänka att det inte är någon idé att älta i den tiden som har varit att ''Jag skulle ha gjort si eller så'' eftersom att man aldrig kan ändra på det som har varit. Därför tycker jag att det är dunderbra utav dig att du blickar framåt. Att gymnasiet kan vara en ny start för dig, och en ny chans. Så ge dig själv en ny chans också! Och låt ingenting annat komma i vägen för dig. Låt inte någon annan få dig att skjuta på skolan, som ''äh, jag kan vara med henom, jag gör det där imorgon''. Prioritera dig själv och det där förbannade plugget först. Var med henom sen. Det finns tid till det.

Det som fick mig att vakna var att om jag inte fixade matten i nian, så skulle jag inte kunna vara stolt. DET som hjälpte mig var en bekant till oss, som kom hem till mig, i tre veckor och räknade matte med mig. Förklarade för mig vad jag höll på med och förklarade logiken i allt. Under tre veckor klarade jag kursen som de andra gjorde under ett år. Och nej, jag ljuger ingenting. Jag tyckte för första gången i hela mitt liv att matte var roligt. Och jag förstod vad jag höll på med. På min skolavslutning i nian så fick jag ett stipendium på 1000 kronor för min kämpaglöd och insats de sista veckorna.

Men hade jag inte suttit ihop med Simon tjugofyrasju under det första året i gymnasiet hade jag nog fått en bättre grund och då hade jag haft bättre betyg idag också (även om jag är nöjd med hur det ser ut nu också) men det kan, som alltid, bli bättre. Hade jag inte varit i en krisperiod i snart ett år, så hade det också gått bättre och jag hade blivit godkänd i Matte A. Allt det som händer mig som människa påverkar skolgången mer än vad man tror. Jag har under ett halvår gått till skolan, varit närvarande, men jag har inte orkat göra det jag bör ha gjort. Jag har små perioder där jag känner att skolan är rolig och jag verkligen vill satsa på det. Jag älskar att ha det organiserat och veta vad jag gör. Och andra gånger känner jag mig helt omotiverad till allt. Nu tar jag igen två prov som jag har missat, jag gör mina uppgifter i tid, jag går inte ut, jag är inte med Simon fastän jag vill. Till exempel hade jag velat åka dit ikväll hur mycket som helst, så gjorde jag min filmanalys istället. För det är viktigt att inte skjuta på saker. Det är bara att bestämma sig, GÖR DET BARA. Sedan är det färdigt. Finito. Klart. Gör vad du vill då. För någon vecka sedan fick jag ett mejl om att gå i sommarskola för matten, det första som slog mig var ''Fan, jag vill inte. Jag ska ha mitt sommarlov'' men lika snabbt så ändrade jag mig och tänkte att jag går hellre tre veckor i skolan och får ett godkänt, än att ha matten trånande efter mig i ett år till. Mitt sista år av gymnasiet, och det vill jag inte. Så jag bestämde mig för att gå i sommarskola.

Så min skoltid har aldrig varit enkel, jag har aldrig glidit på en räkmacka, och skolan går faktiskt helt okej för mig nu, trots att jag kämpar och stressar. Mina teoretiska ämnen går bra, medan jag ligger efter en hel drös med uppgifter inom foto (eftersom att jag inte känner någonting för foto längre och tycker tyvärr att det har blivit jättetråkigt) men det har också mycket att göra med hur jag mår privat. Hursomhelst, jag vet inte vad som har gjort så att din högstadietid gått dåligt. (Det får du gärna berätta om du vill) men jag tycker att du är duktig som tar tag i detta. Och jag hoppas du kommer in på det du vill gå. Och sluta aldrig kämpa, se framåt med en gnutta hopp och tänk ''Jag kan, bara jag är nöjd själv.'' så får det vara så. Plugga ihjäl dig, luta dig tillbaka, och ta vännerna sedan. 

Slutsats: Ge fan aldrig upp. Vill du göra ditt bästa, gör ditt bästa. För du kan det!

P.s. Frågor på detta? Hör av dig om någonting är oklart. (Och just, skriv gärna om det här svaret gav dig någonting).