Lätta på hjärtat och berätta.
En anonym läsare som bryr sig om Hopplöst.
Vill bara krama om dig och lösa dina problem, men det skulle bli konstigt eftersom vi inte känner varandra och jag är ingen utbildad typ av psykolog.
Jag har själv varit på botten, velat dö, försökt att dö. Men det är inte värt det. Allt som har gjort så fruktansvärt ont och skadat mig, har gjort mig till den jag är idag och utan det skulle jag faktiskt aldrig vara så stark som jag är nu. Och även fast ungefär hela min tonårstid försvann (jag är 19 år) och även fast jag alltid kommer vara lite trasig. Och även fast det hindrar mig att leva ibland. Så har det gjort mig lite mer erfaren på livet och jag kan hantera svåra situationer annorlunda nu.
Men det dummaste av mig var att jag aldrig har bearbetat det, jag har aldrig talat ut om det, människor förstår inte varför jag ibland är som jag är. En dag kan det slå mig som ett skott genom bröstet och jag faller igen.
Så, om du har orkat läsa ända hit och inte tycker att jag är den patetiska människan i världen, så vill jag bara säga: gråt, hata, gråt. Men du måste ta tjuren vid hornen en dag, och våga. Ibland måste man offra saker, som att bryta kontakter, flytta.. etc. Eller ägna tid i massor åt sig själv och vara egoistisk. För du och ditt mående kommer alltid först. Och det kommer vara värt det i slutändan.
Så vad det nu än är som tynger dig, låt det inte lyckas. Särskilt inte om det är en människa, låt den inte vinna. Visa dig inte svag, för då vet den att du är mottaglig och allting blir som en ond cirkel och går bara runt, runt. Jag lovar.
Nu ska jag sluta innan din blogg går sönder av mitt skrivande, haha. (Och jag vet inte om detta hjälpte något men jag hoppas). Kram.
Ps. När det är som värst kan det bara bli bättre. Och glöm aldrig, du kommer alltid först, du är prio ett.
Tack så hemskt mycket för din varma kommentar, kära läsare. Den ligger nu varmt om hjärtat och jag fick upp ett leende samtidigt som tårarna trängde sig fram lite. Det känns skönt (misstolka mig rätt) att jag inte är den enda som lever i en bubbla av depression. Det finns människor som mår som jag eller som har mått som jag. Även om det känns som att jag är den enda på jorden så vet jag att det inte är så. Jag tar verkligen ditt råd över att man ska prata om saker och ting även om jag har svårt för att blomma ut alla gånger. Jag är en person som inte vill visa mig ledsen i många fall och där bakom ligger rädslan då jag inte är riktigt säker på om trösten finns i närheten. Detta har i alla fall inte att göra med en grej eller en människa gentemot mig. Utan det är enormt mycket som det handlar om nu och jag försöker att bearbeta och precis som du säger, gråta och ibland haspla ur sig enorm ilska. Utan det skulle jag inte överleva.
Tack för att du bryr dig. Betyder enormt mycket, och jag är jätteglad för din kommentar. Skickar en uppskattningskram tillbaka.
