Min ''första'' dag på McDonalds. Och massor av annat.
Den här dagen har varit så himla svår fast jag var väldigt glad när jag vaknade. Men nu är jag ungefär totalt nedbruten och jag önskar att jag inte var så och jag önskar att jag någon jävla gång kan bli hel på riktigt igen. Jag var på min andra lektion på kreativt skrivande och det inspirerade mig på riktigt, faktiskt. Det var inte som en tråkig svenskalektion. I alla fall inte hittills. Så jag försöker då jag älskar när allt rinner av mig på rätt sätt. Nu har jag mest bara legat i sängen i ungefär en timme, för det var då jag kom hem från mitt första möte på McDonald's och det var så himla spännande och lärorikt. Och jag ser framemot att jobba sjukt mycket. Bara för att få börja någon gång och känna att det är mina egna pengar jag tjänar på riktigt och att jag kan ta eget ansvar. Så det ska bli aproligt!
Annars så vill jag bara dö i min egen säng för ett tag. För jag är så förbannat ledsen och det känns inte alls mycket bättre att det är fredag imorgon. Fast det kanske gör det. Men jag vill helst bara gråta med någon som känner som jag, fast det kommer aldrig bli så. Och det fattar jag väl. Men ändå. Nu när allt känns så jävla hopplöst så tänker jag tänka så. Och alltid tro att det skall finnas en sådan. För jag har aldrig trott att jag har mått dåligt hela tiden men likt förbannat så är det det enda jag mår. Och jag skulle aldrig tillåta någon annan att såra mig så här länge. Men jag tillåter det och det gör så jävla ont. OCH ÄNDÅ SLUTAR JAG INTE. För jag har förstått idag, nu, den här sekunden att jag är så svag i den här punkten. Och jag vill bara ha tillbaka precis allt som har varit när jag var ett pussel på tusen bitar som var helt. Jag vill aldrig någonsin låta dig se mig svag eller att jag eftertraktar dig. (Fast i smyg låter jag dig göra allt det). Mitt i all denna röra så vill jag bara säga att jag älskar Julia. Hej då.
Annars så vill jag bara dö i min egen säng för ett tag. För jag är så förbannat ledsen och det känns inte alls mycket bättre att det är fredag imorgon. Fast det kanske gör det. Men jag vill helst bara gråta med någon som känner som jag, fast det kommer aldrig bli så. Och det fattar jag väl. Men ändå. Nu när allt känns så jävla hopplöst så tänker jag tänka så. Och alltid tro att det skall finnas en sådan. För jag har aldrig trott att jag har mått dåligt hela tiden men likt förbannat så är det det enda jag mår. Och jag skulle aldrig tillåta någon annan att såra mig så här länge. Men jag tillåter det och det gör så jävla ont. OCH ÄNDÅ SLUTAR JAG INTE. För jag har förstått idag, nu, den här sekunden att jag är så svag i den här punkten. Och jag vill bara ha tillbaka precis allt som har varit när jag var ett pussel på tusen bitar som var helt. Jag vill aldrig någonsin låta dig se mig svag eller att jag eftertraktar dig. (Fast i smyg låter jag dig göra allt det). Mitt i all denna röra så vill jag bara säga att jag älskar Julia. Hej då.
Trackback
