Sharlees ♦

Om ni aldrig har blivit lurade. Så kom till mig så ska jag visa er vägen till någon som kan grundlura er. Jag trodde aldrig det här. Och jag trodde aldrig att jag kunde vara så dum i huvudet att verkligen inte se det. Och jag visste inte att du var sån. För jag visste att människor såg upp till dig för en enda sak. Och på sidan om så såg jag inte dig som den personen, jag såg dig som allt annat än så. Och jag vet att det aldrig varade för en lång tid. Och jag vet att det kanske var meningen att det skulle bli såhär. Men under den lilla tiden så har jag haft det bra. Jag har varit glad och känt mig speciell. Även fast jag aldrig ha borde känt mig så. För jag var en liten spelpjäs som du egentligen inte behövde. Och som du egentligen tog, i andrahand. Och jag såg inte sånt. För jag trodde inte sånt fanns nuförtiden. Jag visste vart jag hade dig. Men lika snabbt som jag visste det var du borta. Och det var så jävla konstigt. Jag är inte van sånt. Och jag är absolut inte van att jaga människor. Jag hatar det. Det känns overkligt att jaga vänskap, kärlek. Eller människor överhuvudtaget. Och jag kommer aldrig tillbaka hit igen. Jag vet inte vem du är. Även om jag trodde att jag hade rätt om dig så hade jag allt annat än det. Och jag brukar inte vilja döma människor så himla snabbt. Säga saker. Som kanske inte alls stämmer. Men jag är så jävla arg. På dig. Och ditt spel. Jag visste att du alltid hade blivit sviken, och jag ville vara den första personen som skulle se till att inte svika dig. För jag är inte sån. Och sen kastar du det här tillbaka. Jag har försökt prata. Få ur dig saker. Ord och sånt. Men du har alltid varit så jävla tyst. Och jag har inte fattat någonting även om jag har försökt att förstå. Jag har försökt att lappa ihop oss även fast jag visste att det skulle vara svårt att bara vara. Men jag har försökt. Och du har kanske också det. Även fast jag har inte märkt av ett skit från din sida. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Men jag hoppas att du inser själv att du har svikit. Och kom aldrig och säg att du hatar att bli sviken, när du själv har gjort det värsta utav det. Visst. Jag kan inte säga att vi har varit soulmates hela livet. Men du gjorde mig alltid så jävla glad. För vad du än sa. Och för mig betyder det ingenting att vi inte har känt varandra hela livet. För för mig kändes du som den enda på jorden (som verkligen förstod mig) och som jag kunde öppna mig för. Och det var som att vi hade något speciellt ingen annan hade. Och du fick mig att känna mig utvald och unik. Och det var kanske inte riktigt meningen från din sida. Men allt du vräkte ur dig fick mig att bli snurrig och lite halvt bland molnen. Men nu i efterhand förstod jag att allt var regisserat. Och att det aldrig var meningen att jag skulle känna såhär. Någonsin. Jag har inte gjort någonting fel. Och jag sa åt dig att inte förhasta dig, och att inte flyga in i någonting du inte var riktigt säker på. I alla fall var det så du klargjorde det för mig. Men eftersom att allt var falskt och fel från din sida. Så kanske jag inte ska förlita mig på det du sa. I vilket fall som helst, så gjorde du mig glad. Och även om det kanske bara handlade om en månad. Så har du på riktigt satt spår i mig. Och i mitt liv. Och jag kanske inte vet allt om dig. Men jag vet mycket om oss. Och hur mycket vi passade tillsammans. Fast nu vill jag bara slå dig för att du inte lät mig höra sanningen. Och det vet du. 

Kommer alltid att påminnas om dig när jag hör den här låten, för det var bara du som tipsade mig om den. Och jag vet inte, kanske borde jag inte skriva en sånhär text om dig. Men du vet att jag försökte. Vara vänner. Eller något i den stilen. Och sen blev det såhär. Och jag säger inte det här bara för att du har gjort såhär nu. Men jag säger såhär, för att jag på riktigt känner mig sviken. Och bortvald. (SOM VÄN OCH MÄNNISKA).