Jag uppskattar något som alla inte har. Men jag förväntar mig ingenting tillbaks.
Jag skulle aldrig klara mig om jag inte hade den där personen i mitt liv som jag kunde berätta allt för. Mina djupaste hemligheter. Jag har många fina, nära vänner. Men jag kan aldrig kalla någon annan för allra bästa vän. Min andra halva. Min bästis. Inte någon annan än Julia.
Jag har haft en allra bästa vän sedan barnsben. Och jag har haft en bästa vän som jag har stått väldigt nära under min högstadieperiod. Men det har aldrig någonsin känts så äkta. Det är en ära att få känna så. Att få känna att man är uppskattad och att man har någon att uppskatta. Ibland kan jag känna att jag inte förtjänar att ha en sådan fin vän. Det är liksom för bra för att vara sant.
Julia och jag har gått i samma klass sedan 1-års. Och hon var min fiende. (Haha). Hon hade glasögon och jag retade henne för att hon hade köpt sina jeans på Stadium. Jag hade på något sätt aldrig sett henne. Utan hon hade alltid ''bara'' varit Julia för mig. En klasskamrat. Tills hösten 2009. Vi fann varandra då. På ett sätt jag aldrig haft någon annan. Och det var den nervösa tiden jag träffade Simon. Då han och jag blev till ett. Då lämnade jag Julia. Ett ganska långt tag. Jag var så jävla nykär. Och hon stod ut med mig. Fastän jag visste att hon hatade det, så himla mycket ibland. Vi ''separerades''. Skiljdes åt.
Det här året i februari 2011 hade jag aldrig klarat utan henne. Vi hade inte pratat på flera månader, och inte umgåtts riktigt sedan november 2010. Jag är så otroligt tacksam över att jag får vara hennes allra bästa vän, och hon min. Jag är evigt jävla tacksam. Jag hade aldrig, aldrig klarat mig. Och jag skulle aldrig vilja göra det heller.
Julia är den enda människan som vet allt om mig. Allt. Mina djupaste hemligheter. Och hon är den enda som jag vill ska veta det. Den enda som jag vill och kan berätta minsta lilla handling för.
Jag mår så jävla bra, oavsett vad. När jag är med henne. Jag älskar att Julia står ut med mig, hur mycket jag än tjatar om samma saker tusen gånger om, hur ledsen eller glad jag kan vara, vad jag än säger. Och jag älskar att det finns någon för mig som jag kan luta mig mot närsomhelst. Utan att ens veta av vilken anledning jag behöver gråta. Julia och jag står varandra närmare än någonsin. Och det finns ingen som kan ta mig ifrån det. Det finns ingen människa som kan ersätta hur mycket jag behöver henne i mitt liv. Jag funkar inte annars.
Som många andra säger att de har så många minnen tillsammans. Vi har inte så många. Men vi har så jävla mycket glädje tillsammans. Du har spridit så mycket glädje i mitt liv. Jag minns avslutningsbalen. Det är något jag sent kommer att glömma. Sent sent sent. Och jag längtar sönder till fredagen den 8:e juli. Stora scen klockan tio. Framför Håkan.
Jag skriver aldrig det här menat som att det bara är tillfälligt. Jag säger det nu och kommer alltid att säga det, du kommer ALLTID att vara min allra bästa vän. Hur lite vi än träffas eller pratar med varandra. Så vet jag alltid var jag har dig. Jag kom på det 19:e februari 2011. (Jag är ett freak när det gäller datum). I alla fall så finns det alldeles för mycket i min hjärna som inte riktigt kan beskriva hur lycklig jag är att hon finns i mitt liv. Och även om jag kan berätta mycket för andra. Även om jag inte riktigt litar på många, men några stycken. Så är ingenting likadant jämfört med dig.
Du förstår mig precis som jag vill att du ska förstå mig, vi förstår varandra. På det sättet kanske alla bästisar gör. Men jag tror inte alla gör det. För för mig är du som min syster (som jag aldrig fick). Som om någon har förvillat bort oss och sagt att vi inte har samma blod. Hur lite eller mycket jag än säger till dig så gör du något som får mig att må bra. Jag ser att du förstår. Och det är så skönt.
Som 8-åring hade jag aldrig kunna trott att Julia skulle vara en utav de jag behöver mest i mitt liv. Livet överraskar en mycket. Jag har så mycket jag vill skriva. Men det får komma i nästa stund. Jag behövde få ur det här.
En sådan grym vänskap. Och vi har typ en bild tillsammans!
Jag har haft en allra bästa vän sedan barnsben. Och jag har haft en bästa vän som jag har stått väldigt nära under min högstadieperiod. Men det har aldrig någonsin känts så äkta. Det är en ära att få känna så. Att få känna att man är uppskattad och att man har någon att uppskatta. Ibland kan jag känna att jag inte förtjänar att ha en sådan fin vän. Det är liksom för bra för att vara sant.
Julia och jag har gått i samma klass sedan 1-års. Och hon var min fiende. (Haha). Hon hade glasögon och jag retade henne för att hon hade köpt sina jeans på Stadium. Jag hade på något sätt aldrig sett henne. Utan hon hade alltid ''bara'' varit Julia för mig. En klasskamrat. Tills hösten 2009. Vi fann varandra då. På ett sätt jag aldrig haft någon annan. Och det var den nervösa tiden jag träffade Simon. Då han och jag blev till ett. Då lämnade jag Julia. Ett ganska långt tag. Jag var så jävla nykär. Och hon stod ut med mig. Fastän jag visste att hon hatade det, så himla mycket ibland. Vi ''separerades''. Skiljdes åt.
Det här året i februari 2011 hade jag aldrig klarat utan henne. Vi hade inte pratat på flera månader, och inte umgåtts riktigt sedan november 2010. Jag är så otroligt tacksam över att jag får vara hennes allra bästa vän, och hon min. Jag är evigt jävla tacksam. Jag hade aldrig, aldrig klarat mig. Och jag skulle aldrig vilja göra det heller.
Julia är den enda människan som vet allt om mig. Allt. Mina djupaste hemligheter. Och hon är den enda som jag vill ska veta det. Den enda som jag vill och kan berätta minsta lilla handling för.
Jag mår så jävla bra, oavsett vad. När jag är med henne. Jag älskar att Julia står ut med mig, hur mycket jag än tjatar om samma saker tusen gånger om, hur ledsen eller glad jag kan vara, vad jag än säger. Och jag älskar att det finns någon för mig som jag kan luta mig mot närsomhelst. Utan att ens veta av vilken anledning jag behöver gråta. Julia och jag står varandra närmare än någonsin. Och det finns ingen som kan ta mig ifrån det. Det finns ingen människa som kan ersätta hur mycket jag behöver henne i mitt liv. Jag funkar inte annars.
Som många andra säger att de har så många minnen tillsammans. Vi har inte så många. Men vi har så jävla mycket glädje tillsammans. Du har spridit så mycket glädje i mitt liv. Jag minns avslutningsbalen. Det är något jag sent kommer att glömma. Sent sent sent. Och jag längtar sönder till fredagen den 8:e juli. Stora scen klockan tio. Framför Håkan.
Jag skriver aldrig det här menat som att det bara är tillfälligt. Jag säger det nu och kommer alltid att säga det, du kommer ALLTID att vara min allra bästa vän. Hur lite vi än träffas eller pratar med varandra. Så vet jag alltid var jag har dig. Jag kom på det 19:e februari 2011. (Jag är ett freak när det gäller datum). I alla fall så finns det alldeles för mycket i min hjärna som inte riktigt kan beskriva hur lycklig jag är att hon finns i mitt liv. Och även om jag kan berätta mycket för andra. Även om jag inte riktigt litar på många, men några stycken. Så är ingenting likadant jämfört med dig.
Du förstår mig precis som jag vill att du ska förstå mig, vi förstår varandra. På det sättet kanske alla bästisar gör. Men jag tror inte alla gör det. För för mig är du som min syster (som jag aldrig fick). Som om någon har förvillat bort oss och sagt att vi inte har samma blod. Hur lite eller mycket jag än säger till dig så gör du något som får mig att må bra. Jag ser att du förstår. Och det är så skönt.
Som 8-åring hade jag aldrig kunna trott att Julia skulle vara en utav de jag behöver mest i mitt liv. Livet överraskar en mycket. Jag har så mycket jag vill skriva. Men det får komma i nästa stund. Jag behövde få ur det här.
- Jag älskar dig. Tusen gånger om och tillbaka. Oavsett vad som någonsin händer, aldrig utan dig.
En sådan grym vänskap. Och vi har typ en bild tillsammans!
Postat av: julia
Min älskling! Jag blev sååå varm när jag läste detta! Vi ska skapa så otroligt många minnen du och jag, och ta vara på den tiden vi har förlorat med varandra. Du vet mer än någon annan människa gör om mig, och jag kan säga dom mest töndiga saker till som jag känner, för jag vet att du kommer att förstå mig ändå. Det är så skönt att inte behöva bry sig om vad vi säger till varann, för vi är lika cp båda två haha :') Jag älskar dig min stjärna, alltid <3
Trackback
