Sharlees ♦

Sitter här igen. I mitt lilla vita datarum och gör det jag gör varenda dag. Strömmar igenom Facebook tusen gånger på en kväll, loggar in och ut på bloggen, lyssnar på fin musik och redigerar bilder. Jag kan lyssna på Phantomrider flera gånger om och aldrig, aldrig tröttna. Men det jag gör just nu är att sitta här och vara så jävla ledsen. Och jag känner mig som en vilsen liten rymdvarelse som inte riktigt har hittat sig själv. Och jag känner mig dum, så egoistisk som inte vill uttala mig om något. Men jag hatar att göra det när jag inte är säker. För mun går till mun och det tar aldrig slut. Så den dagen då jag har gjort ett bra val, som jag kan leva med. Så kan jag öppna min värld. Och just nu känns det som att det är det sista jag kan göra. Jag saknar knappt någon. Ibland jo, visst gör jag det. Men aldrig lika ofta nuförtiden. Det är fruktansvärda saker som tär på människor. Och framför allt mig, nu. Jag vet att det är så många som saknar att vara lycklig. Som skriker efter lycka, dessa människor får det nästan aldrig.

Och det är alltför-jävla jobbigt när man har en lycka. Men som man inte riktigt kan värdera. Som man inte kan hålla fast vid. Hur lyxigt har man det inte om man får välja? Men vad man än väljer så blir det aldrig fulländat ändå. Så då fastnar jag där mittimellan. Just precis i min levnadssituation idag, så är det precis som att en vakt står på en strand. Och det enda som finns bredvid honom är två gångar. En åt vänster och en åt höger. Jag frågar honom ''Åt vilket håll skall jag gå?'' Han svarar mig ''Ena gången leder till döden och den andra gången låter dig vara vid liv''. Men han får inte säga till mig vilken gång som är vilken. Och precis så förjävligt känns det nu. Jag vet inte vad ödet vill ge mig. Och kanske kommer jag dränkas i ångest, fortsätta vara mittimellan eller bara försöka och kanske till och med få vara sådär glad igen. Jag undrar vad fasiken jag har gett mig in på. Varför jag har gått in på det här, på något som känns helt jävla omöjligt att avsluta. För hur jag än avslutar det blir det så sablarns fel. Den enda djävulen av oss två som förstör är du. Du har förstört allt. Och jag. Vem fan är jag? Och vad ville jag? Jag vill bara vara med dig. (Om hjärtat tillåter). Jag trodde det var en tillfällighet och ja, kanske. Vem vet. Men jag hoppas att denna känsla, som inte alls är en känsla enligt mig. Försvinner snart, och jag hoppas jag aldrig behöver stöta på den igen. Jag vill bara vara glad. Precis som varenda jävla annan människa. Och jag borde vara glad. För jag har allt bra. Men du fattas, du gör det. Så himla himla mycket. Jag är så förbannat begränsad i vad jag skriver. Hade det här vita papperet varit min dagbok så hade jag skrivit ut allt som ni aldrig någonsin skulle få veta. Men jag kan inte. För jag är så satans hemlighetsfull. (Och nej, säg inte att jag inte pratar med er). Jag pratar med vem jag vill om jag så behöver.

Jag ville gå på ytterligare en promenad i kväll. Men misslyckades. Vågade inte smyga nerför trappen, trycka in mina tårar i pupillen och säga till pappa att jag skulle gå ut och gå. Jag behövde en vän, men mina vänner fanns inte där. Jag ville bara röka upp mina tusen cigaretter och aldrig behöva återvända. Aldrig någonsin mer till verkligheten. För fan vilken känsla, att bara försvinna när man vill. Och fan vad detta blev jobbigt. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Jag trodde bara att folk lyckades göra så mot mig. Aldrig att jag skulle behöva känna. Tänka tanken. Att ens vara i närheten av att behöva utföra det.