Så länge du är med mig
Jag saknar dig fortfarande. Och det som finns ovanför oss har redan tagit hand om dig så länge. Men för mig känns det som om du är här hela tiden. Jag vet att du är här och jag kan känna det. Jag kan höra dig ibland. Igår när jag kom hem från träningen så ställde jag mig utanför våran olåsta dörr, jag plingade på som om jag trodde att det var någon som väntade på oss. Jag sa ''Djiiiino!'' och plingade på. Jag saknar dig så mycket så det gör ont. Din nos nafsandes vid hall-dörrkanten när man kom innanför ytterdörren och för varje gång jag sa ''Djino!!'' så skrattade du. Du gjorde verkligen det. Och det var så fint. Det gjorde mig alltid så glad.
Mitt ansikte är censurerat. Jag var nyvaken på eftermiddagen.
Världens finaste.
Fastän du hatade att kramas så älskade du det här. Du älskade när du ville mysa. Men du ville inte bli störd. (Mycket förståeligt med tanke på att människan funkar likadant). Just den här eftermiddagen så var Shalony och jag ensamma hemma. Och vi visste att vi inte fick ha dig i vardagsrummet. För dina tassar och naglar skulle göra sönder golvet. Men vi tog chansen och lät dig hoppa upp på soffan. Där låg vi, du och jag. Vi. Trötta.
Ja, du var ett djur. Men fan. Tänk inte så, ingen borde tänka så. För ingen människa förstår vad man har för relation till sitt djur förrän man har det själv. Djino, jag saknar dig varje dag. Jag älskar dig också, en himla massa. Så jag tänker på dig lite extra. Som jag för övrigt alltid gör nu när du inte finns hos oss längre.
Trackback
