Sharlees ♦

Jag funderar kanske alldeles för mycket. Även om jag är en tankspridd individ så är det så svårt. Jag har aldrig insett att man måste ta död på saker, för jag vet inte hur man gör. När svåra val flyter upp till ytan blir allting plötsligt så verkligt.

Vem gör det svårt? Du, jag och vi. Kanske är det så lätt att välja, eller så svårt att välja och göra fel. (Förresten så hackar datorjäveln sönder hela jävla tiden.) Och du, du kan rinna ut i sanden som ett timglas. Men egentligen är det mitt eget fel. Jag har gått in för något som jag aldrig trodde skulle vara så satans jobbigt att släppa. Tänk om jag aldrig hade haft Julia. Då hade jag varken vetat vem jag var idag eller var jag skulle ha stått. Egentligen går jag sönder hela tiden fastän jag blundar för det, kanske alldeles för mycket. I lördags var jag typ lyckligast på jorden. Mamma var hemma, Simon var hos mig och allting kändes som ett färdigt pussel som jag hade försökt med i flera timmar. Och nu? Varför vänder sig bra saker till mindre bra? Och alltid ska det gå så himla fort. Så fort att mina hjärnceller inte hinner med. Så fort att mina känslor hinner vara euforiska och sedan, när det har gått en lång tid, då blir de ledsna. För varje gång jag blir ledsen inser jag egentligen vad som händer, och vad som kommer att hända med mig.

Förresten så har jag lov nu. I en vecka, jag kallar det för-lov. Sen så, så står jag med öppna armar för sommaren. Gör ni också det?