Sharlees ♦

En pojke jag var kär i förr. Som jag älskade mest av allt på jorden gör mig inte glad längre. Jag hatar att känna så. Jag hatar att vara den jag är. Och jag hatar fan livet. Jag hatar att jag är så olik alla andra. Det känns så. Och det är så jävla frustrerande. Jag hatar att bråka. Jag hatar att jag troligen lider utav ADHD eller damp. Något sådant i alla fall. Jag hatar att du bara ser allt dåligt jag gör. Det är det enda du fokuserar på. Och du berömer mig aldrig för något bra som jag gör. För du är så jävla självupptagen och egoistisk. Du är så jävla värdelös på att förstå mig. Att läsa av mig.

Det är bara en sådan jobbig luft att vara i din närhet. Jag har för mycket att berätta så det blir jobbigt. Jag kvävs. Och jag hatar den känslan. Jag hatar att du inte vet någonting om mig. Det är bara vi två som vet. Jag hatar att du är så jävla oskyldig och alltid ska vara så fastklistrad. Jag klarar inte av det. Det är för mycket, alldeles för mycket. Jag vill kunna leva. Och vara fri. Aldrig behöva anstränga mig för att göra dig lycklig. För jag är så jävla lycklig när jag får vara själv. Och det är det enda som betyder något. Det är det enda jag behöver. Och det enda som är viktigt för mig. Just nu. Jag behöver det just nu. Jag är för instängd för att kunna sprida lyckan vidare. Och så länge jag inte är lycklig, så kan jag aldrig göra någon annan lycksalig. Varför gråter jag okontrollerat? För du gör det med mig. Du gör mig så jävla, jävla ledsen.

Jag skiter i vad varenda individ säger. Den enda människan jag tänker lyssna på är min inre röst som leder mig till väga. Jag har förstört saker. Jag förstörde mitt svarta nagellack idag. Det kommer torka ut och aldrig mer vara användbart. Precis som du och jag. Jag mår fan inte bra. Inte ens okej. Inte idag. Jävla söndag.