It's the risk that I'm taking
Förstår ibland inte hur man kan binda sig till människor som egentligen inte är äkta. Fast i vissa fall kan man ändå vara lycklig. Men varför? Det finns ingenting att vara lycklig över när det enda som strålas ut är falska signaler och egoistiskt beteende. Ändå så lurar man sig själv och ger det chans efter chans för man vill ändå bygga upp någonting bra. Men det blir ju aldrig bra. För det kan aldrig bli bra med en självupptagen person. Det blir bara fel då. Och i mitt fall så är det så förbannat fel så jag håller på att explodera. Jag är så glad att alla människor inte var sådana. Då skulle jorden gå under. Fast och andra sidan skulle ingen ha problem med varandra för alla skulle vara likadana.
Jag hatar, verkligen hatar att vara en person som alltid ska se upp och efter till en människa för att de ska kunna umgås med en. Det är inte så det ska vara. Man ska respektera varandra hurdan man är och verkligen inte utnyttja en svaghet för att man vet att man kan dominera. Det är äckligt. Så äckligt. Vidrigt. Och speciellt när man gör det till missbruk.
Jag skulle vilja säga att jag kan leva mitt eget liv. För det kan jag, men dock inte när man är på andra miljöer då man måste anpassa sig. För gör man inte det så blir man ensam. Helt fucking ensam. Och det är något inget vill. Hur gör man då? Ska man sätta ned foten? Eller ska man inte visa att man bryr sig överhuvudtaget? Nej, för värst av allt då är att de inte bryr sig. Det är i princip bara jag som bryr mig. För mycket. Men samtidigt för lite så jag utesluter att ta upp det till ytan för jag inser att det aldrig kommer att ändras. För de lever vidare utan några problem med sig själva. Det finns i vissa människors personligheter och de skulle aldrig bry sig. Det gör inte självupptagna människor. Det ingår inte i deras världar.
Jag får kalla fötter av att jag inte känner igen mig i vissa umgängen. Jag blir rädd. Och sedan kommer jag till den världen då jag kan komma ur mitt skal. Må bra och bara vara. Med de kanske bästa människorna i mitt liv. Under alla mina år så har det alltid varit att den som står mig närmast är längst bort under min vardag. Är det ödet? Är det menat att det ska vara så? För mig är och har det alltid varit så. Men på det viset kanske man kommer närmare. Man känner vilken kemi man har till den personen, en kemi som aldrig någonsin hade uppstått om man hade setts varenda dag.
Kan inte förstå att jag en gång har stått någon så nära som är som borta. Fast ändå inte. Det förflutna är abstrakt. Men idag är det fortfarande konkret. Och man inser nog hur den personen funkar på riktigt. Och hur mycket de kan förändras med tiden och så förändras vi med den. Hur mycket man kan bry sig om en annan människa och hur lite den människan bryr sig tillbaka. Ingenting alls. Ingen uppskattning överhuvudtaget.
Det är fan som att kasta sten i glashus.
Kram till er som bryr er eller på något sätt kunde relatera till vad jag skrev. Vi hörs när jag är hemma.
Trackback
