Kan jag få krypa ner hos dig, bara för att slippa känna mig såhär?
Även om den här dagen har välkomnat sommaren enormt så är jag mer ledsen än någonsin. Hej Sommarlov 2011. Jag är trött och alldeles färdig. Det har varit en varm dag, bästa dagen man kunde få sommarlov på. Jag blev glad. Träffade Julia, Ulrica och Jonas. Åkte på Hagas vårshow, fast blev inte där länge. Så vi åkte vidare till Sidsjön där jag tog årets första dopp. Och samtidigt som jag låg och var glad så blev det inte alls samma sak när jag påmindes om år som har varit.
Det var tyst och ensamt när jag klev innanför dörren. Pappa låg och sov och jag smög det bästa jag kunde. Slog på datorn och gjorde inte så mycket mer. Och då, då kom världens känsloexplosion över mig. Pappa gnäller som aldrig förr, är så jävla, jävla förbannat sur. Och jag mår inte bra. Jag har problem med andra människor. Jag känner mig likt förbannat jävla ensam. Jag ska städa mitt rum. Och i kväll ska jag inte göra någonting. Det enda jag ska göra är att ligga under täcket och gråta. För det är precis vad jag behöver. Och jag vill vara ensam. Avskild från alla andra idag. Jag hatar att vara i den här staden idag, för aldrig någonsin har jag känt mig så osynlig. Vandrar jag i en annan stad känner jag mig som mig själv. Men inga vänner finns. Jag finns knappt. Och allting går sönder. Jag försöker hela tiden. Men jag försöker aldrig bli som dem. För trots att jag är jag, så vill jag ändå alltid vara Sharlee. Men jag vill bli hel igen, som jag alltid var förr. En full-laddad iPod. Solglasögon där jag kan täcka mina sorgsna ögon och mina ben som kan ta mig precis dit jag vill. En tusenmilspromenad. Kanske den bästa lösningen på en känsla trång som denna.
Det var tyst och ensamt när jag klev innanför dörren. Pappa låg och sov och jag smög det bästa jag kunde. Slog på datorn och gjorde inte så mycket mer. Och då, då kom världens känsloexplosion över mig. Pappa gnäller som aldrig förr, är så jävla, jävla förbannat sur. Och jag mår inte bra. Jag har problem med andra människor. Jag känner mig likt förbannat jävla ensam. Jag ska städa mitt rum. Och i kväll ska jag inte göra någonting. Det enda jag ska göra är att ligga under täcket och gråta. För det är precis vad jag behöver. Och jag vill vara ensam. Avskild från alla andra idag. Jag hatar att vara i den här staden idag, för aldrig någonsin har jag känt mig så osynlig. Vandrar jag i en annan stad känner jag mig som mig själv. Men inga vänner finns. Jag finns knappt. Och allting går sönder. Jag försöker hela tiden. Men jag försöker aldrig bli som dem. För trots att jag är jag, så vill jag ändå alltid vara Sharlee. Men jag vill bli hel igen, som jag alltid var förr. En full-laddad iPod. Solglasögon där jag kan täcka mina sorgsna ögon och mina ben som kan ta mig precis dit jag vill. En tusenmilspromenad. Kanske den bästa lösningen på en känsla trång som denna.
Trackback
