Sharlees ♦

Året var 2007 och jag var kär i Tokio Hotel. Det var framförallt Bill och Tom som var mina drömkillar. Jag kände mig löjligt desperat och någonstans i baktankarna fanns ändå möjligheten att en dag skulle någon utav dessa karlar bli min. Det spelade ingen roll vem utav dem. Bara det var en Kaulitz.

För några sekunder sedan så kändes det som om jag spolades tillbaka till det året. Jag fick upp öronen för Newkids sorgliga låt ''Jag gråter bara i regnet'' och försökte förstå vad han menade med texten. Jag lyssnade på den en gång. Två gånger. Och i kväll blev det en tredje gång. Tittade på honom på videon. Skickade en vänförfrågan och säkerhetsfrågan kom upp där det stod att Alex Newkid redan hade fått för många vänförfrågningar.

Varför skickade du det Sharlee? Ja, det var just därför jag kände mig som 14 igen. Trodde någonstans där inne att jag kanske kunde lära känna honom. För det skulle ju vara coolt att känna en kändis. Ingen kan säga nej till den fantasikänslan. Men tillbaka till min nostalgikänsla. Jo, jag började googla på Newkid och tyckte (tycker) att han är väldigt fin. En sån kille jag skulle ha raggat på om jag inte hade haft Simon. (Kära läsare, missuppfatta mig rätt.) Mulatt, fina kläder, vackra ögon och fina läppar. Så någonstans därinne blev jag nästan lite småkär. Precis sådär desperat som jag har varit efter Tokio Hotel i alla år.  Varför känner vi så? Jo, jag skulle faktiskt tro att det är så för att man bygger upp en slags abstrakt relation till en känd person. Ibland uppstår en känsla när jag lyssnar på Håkan. Typ att, ja, det är mig han sjunger för. Bara mig. Och jag har upptäckt att det kan göra ont i en när en stjärna dör. För två dagar sedan (det har varit den 27:e i två timmar) så var det två år sedan världens mest omtalande dog. Michael Jackson. Och jag var en utav de tusentals som blev blöt om kinderna. Jag kände mig i alla fall fånigt kär i Newkid. Och då kom jag och tänka på mig, när jag var 14 år.