Det är så mörkt nu
Ber faktiskt om ursäkt för att jag inte alls har hållt bloggnivån på den höjden den brukar vara. Men inom mig så känns det som om jag är med om alldeles för mycket. Jag var i Helsingborg under långhelgen. Försökte hinna ladda upp bilderna där, men hann aldrig. Så jag försökte hemma, tills min dator sa att ''low disk space'' och datorn reagerade inte när jag kopplade i kameran. Försökt tänka om massor i mitt huvud och hjärta men det funkar inte alls. Känns som att ingenting funkar. Det är bara tråkigare än vanligt och hopplöst. Skolan känns som en evighetsfaktor trots att den slutar... i övermorgon. Men konstigt nog har jag aldrig haft såhär lite sommarlovskänslor. Aldrig någonsin har jag behövt uppleva den här känslan att inte känna något, jag känner bara massa annat trams som äter upp mig inifrån.
Skolan drar synnerligen ner mig och jag har aldrig känt mig så rebellisk som jag gör idag. Allt bra känns liksom plötsligt, så långt borta. Aha. Sharlee, vad ska du göra i sommar då? Nä, jag vet inte alls. Gatufesten står på planeringen och kanske Umeå. Om det inte blir som planerat då? Då kommer jag sitta hemma hela jävla sommaren. Utan vänner. Utan allt. För mina käraste jobbar. Och är borta en hel del. Jag har nog aldrig känt mig så ensam. Det känns varken inspirerande eller givande att trampa ner på mina känslor såhär, precis innan sommaren ska börja. För alla andra verkar skutta och är glada. Och det verkar inte gå för sig för mig. Jag kan ha varit ledsen. Arg. Dampat. Varit rasande och hysterisk. Men då har alltid du funnits där, så på något sätt så har min avskildhet växlat över till trygghet. För det fanns plats för mig hos dig. Jag undrar vad som hände, det var som om sommaren tog med dig, bort från mig. Du har slängt bort någon slags ro inom mig.
Skolan drar synnerligen ner mig och jag har aldrig känt mig så rebellisk som jag gör idag. Allt bra känns liksom plötsligt, så långt borta. Aha. Sharlee, vad ska du göra i sommar då? Nä, jag vet inte alls. Gatufesten står på planeringen och kanske Umeå. Om det inte blir som planerat då? Då kommer jag sitta hemma hela jävla sommaren. Utan vänner. Utan allt. För mina käraste jobbar. Och är borta en hel del. Jag har nog aldrig känt mig så ensam. Det känns varken inspirerande eller givande att trampa ner på mina känslor såhär, precis innan sommaren ska börja. För alla andra verkar skutta och är glada. Och det verkar inte gå för sig för mig. Jag kan ha varit ledsen. Arg. Dampat. Varit rasande och hysterisk. Men då har alltid du funnits där, så på något sätt så har min avskildhet växlat över till trygghet. För det fanns plats för mig hos dig. Jag undrar vad som hände, det var som om sommaren tog med dig, bort från mig. Du har slängt bort någon slags ro inom mig.
Trackback
