Sharlees ♦ -

En tusen millimeterslång text, kärlek är det bästa som finns ♥

Kände att jag måste få skriva av mig! Och jag skrev det här för min egen skull, men om ni vill läsa. Så gör det gärna och lämna ett spår.

Vill bara säga att man ska aldrig ta någon för givet, det är bland det värsta man kan göra, speciellt med sin partner. Jag ångrar så MYCKET jag har gjort mot mina nära och kära, men framför allt mot min fina pojkvän. Det finns så många stunder vi har grälat och på senaste tid har det, kan man säga, varit oavbrutet. Jag önskar att jag kunde få vissa saker ogjort, men andra saker inte. Jag tänker absolut inte gå in på något visst område, vad jag skulle vilja ha ogjort och inte (för det har ni såklart inte med att göra). Har man svårt att lita på en människa i sitt liv, så blir allting så himla mycket jobbigare. Men man måste alltid försöka. Behandla aldrig någon orättvist, det har jag gjort så många gånger. Jag har varit med om så många tårar som har runnit nerför hans kind. Det har gjort så ont i mig, jag har känt att jag har blivit förkrossad och bara velat gå därifrån flera gånger, men har inte gjort det. Har gjort andra val, som jag har sårat mig själv för. Kan ha bråkat i flera timmar utan några vidare reslutat. Det är så fruktansvärt tröttsamt och jobbigt.

Simon är den människan som gör mig så innerligt lycklig. Det är inte sant hur lycklig jag är med honom, jag tänker inte ens på hur länge vi har varit tillsammans, ingenting. Utan jag tänker bara på hur lycklig han gör mig och hur glad jag är över att ha den bästa människan i mitt liv. Ibland kan han göra mig så vansinnigt förbannad, sårad och besviken. Men jag försöker att alltid kämpa igenom och lyfta fram vissa känslor till ytan för att sedan prata ut om det. Ibland kan allt kännas falskt. Jag kan känna mig så sviken. Sviken utav den bästa människan i mitt liv. Men jag vet att ingenting är ont. Vi alla är bara människor. Och alla är olika. Jag har inte mått på topp de senaste månaderna. Det har varit en neråtvinkel. Men det kommer alltid en uppåtvinkel efteråt. I ett förhållande ska det aldrig göra ont, ont på det där långvarande sättet att man bara ska sukta efter dem ljusare tiderna och bara längta efter dem och vänta. Men finns det känslor och älskhet kvar, så ska man alltid kämpa. Det är mitt motto, att alltid kämpa vidare om man vill. Finns viljan där så finns hoppet där.

Simon och jag har varit osams till en sån hög grad så jag har trott att jag ska explodera ibland. De stunderna har hjälpt mig, men samtidigt brutit ner mig. Vissa stunder i vårat förhållande har gjort oss svagare och vissa stunder har gjort vårat förhållande så starkt. Jag är en impulsiv människa (i många fall, INTE ALLA!) då jag är väldigt bra på att häva ur mig saker som jag absolut inte menar. Och det är dumt. Det är bland det taskigaste man kan göra. Det bästa botemedlet är att räkna till 3.

Som jag skrev, man ska aldrig må dåligt och bara se efter de ljusare tiderna. För det går inte. Det inte så det ska vara. Man ska inte gå och vänta på att bli lycklig i ett förhållande. Det bryter ner dig. Tidigare har jag också sagt att jag aldrig skulle kunna lämna Simon för att vi bråkar ''för mycket''. Aldrig att jag skulle kunna göra det! I ett förhållande måste det finnas glädje, respekt, tillit och framför allt kärlek. Och självklart finns det alltid ''krisperioder'' också. Det kanske stärker respektive sänker ett förhållande. För våran del kanske det går i perioder. Nu är jag bara otroligt trött på att kriga. Så därför tänker jag vara smart, göra bättre val och behandla min älskade pojkvän rättvist. Och inte dra till mitt heta temprament, utan försöka lugna ner mig... ett... två... tre. Men det ska komma rättvisa från båda hållen naturligtvis.

Simon är den jag vill bilda familj med, på riktigt. Hur många gånger jag än varit hatisk och väldigt upprörd så är det han jag vill leva med. Leva mitt liv med! Jag älskar honom så otroligt mycket hur lite jag än kan visa det, hur elak jag än kan vara. Har aldrig känt en sådan vilja att vilja leva med någon som jag känner med honom. Köpa en egen lägenhet, en etta eller tvåa. Och bara vara vi. Snart har vi varit tillsammans i 17 månader! Det känns så mäktigt fastän det bara är tid. Tid spelar ingen roll. Men det känns ändå helt otroligt.♥

Hur kan det vara möjligt att efter sådan lång, men ändå kort tid fortfarande vara så kär?! Älska någon så mycket?! Att ha min älskade SIMON! Om jag får säga det själv, så tror jag att det var ödet som förde oss samman. Och jag är evigt tacksam över det. Trots alla omständigheter, motvindar och medgångar så är jag så glad där jag står idag och det kan bara bli bättre trots att det har varit neråt en period nu så kan det bara bli bättre varenda dag. Kämpaglöden! Jag är så glad över att vi inte är ett ''av och på'' förhållande. Det finns många som inte har orkat, lagt av och sedan tänt glöden igen. Men sådana är inte vi. Jag är tacksam över det. Allt detta har varit jobbigt för omgivningen och för oss. Så det är dags att vrida om knappen i stället och lägga allt det ONÖDIGA åt sidan. Vad får man ut utav onödiga situationer? Ingenting skulle jag vilja säga. Men såklart, för att något ska funka. Måste det komma engagemang från båda sidor. Kom ihåg det, man måste vara två för att kunna dansa tango. Jag visste det från första början, första ordet vi växlade med varandra i verkligheten att det skulle vara du och jag för alltid. Det finns bara du i min värld, åh du är så bäst! Jag är så glad att du är MIN! Kan inte förstå det. ♥

Ja, under så kort tid. Så har vi gått igenom en hel drös med år. Alltså, allt som har hänt. Så mycket under kort tid. Det är dig jag kan vara mig själv med, ända in i det sista. Och det är alltså bara dig jag kan vara det med.

Jag älskar dig, världens bästa pojkvän. Du är allt för mig, allt jag någonsin önskat mig. Den bästa andra halvan jag någonsin kunnat önskat mig, det absolut finaste i mitt liv! Jag älskar älskar ÄLSKAR dig. Jag är så glad att jag har dig vid min sida, bara du och jag. För alltid. Du är det bästa! Du gör mig så lycklig och kär. Att få kyssa dig på pannan, hålla om din varma mjuka kropp på morgonen. Det förgyller hela min dag. Det gör mig varm i mitt hjärta, att få ha dig vid min sida. Åh gud vad du betyder för mig, oändligt. När Djino togs ifrån oss, när jag sprang ut ur rummet när veterinären gav beskedet att det var dags. Utan Simon, om han inte hade funnits där och varit min vägg. Jag hade aldrig orkat. Den natten, han var det bästa stödet jag kunde få. Alla kvällar och gånger jag bråkat med någon familjemedlem, haft det jobbigt i skolan. Så har jag alltid haft den axeln att luta mig mot, så j*vla guldvärd. Om man får svära. Min älskade Simon Bech-Hansen, aldrig någonsin utan dig ♥

Längtar tills vi åker till Stockholm på fredag ♥