Sharlees ♦

Hej fina läsare. Här är en text som jag skrev i helgen. Jag skrev, skrev och skrev. Jag kollade inte utan lät allt rinna av mig. Jag har bara tagit några rader av hela texten, resten låter jag ligga kvar på dokumentet då mitt privatliv är skrivet där. Så det håller jag för mig själv! Men ni får gärna läsa det här och kommentera!

---

Ibland vill jag bara vara en del av allt det bra. Hur ska man göra när livet är på en sådan nivå då allt tränger sig in? I ett enda litet skal och det finns ingen utväg? Hur gör man?

Jag har alltid undrat om man kan skriva en självbiograf. När man har dessa talanger som man bara vill visa. Man vill visa världen vem man är. Men man vill inte göra något fel. Man vill skriva tills man får skrivkramp ända ut i fingerspetsarna och i hela armens byggnad.

Hur gör man? Jag vet inte. Hon var en glad flicka när hon var ung, en underbar familj som brydde sig om alla nära de hade runt omkring sig. Den bästa uppväxten man kunde tänka sig. Hade vackra syskon som fanns där som stora förebilder.

Sedan kom hon in i tonåren, det blev en omtumlande tid. Hon greps av panik och smärta dagligen. Hon fick knappt någon hjälp – bara utav den där underbara familjen som alltid var en klippa för hennes lutande huvud.

Hon klarade sig. Trots alla omständigheterna så klarade hon skolan.

Hon började på gymnasiet och kände en lättnad över att hon hade klarat målet. Hon hade klarat målet att komma in på linjen hon alltid hade drömt om. Hennes största ambition.

Nu börjar jag. Jag träffade många killar. Jag har träffat människor som har hjälpt mig, jag är 16 år gammal snart 17. Och jag har varit med om mycket, jag har erfarenheter av upplevelser som många andra aldrig har varit nära. Jag vet att ingenting är till för att ta förgivet. Men ändå gör vi det dagligen. Och jag hatar det.

Jag slutade träffa killar och ville börja leva. Jag ville börja andas och känna att jag var värd det bästa, att jag skulle lära mig att älska mig själv innan jag kunde börja älska någon annan. Jag hade valt att inte lämna ut mitt hjärta i ett ögonblick för att sedan tappa det i backen och falla ner i smärta.

Knappt en månad efter mitt beslut så var Han där. Han som jag aldrig hade träffat, sett eller hört talas om. Jag var inte ute efter en relation där jag kunde börja bygga upp mitt förtroende för denne igen. Det skulle dröja länge innan det kunde ske.

Men jag la min åsikt i hans kommentarsfält och han svarade mig, han gav en bekräftelse med ’’kan jag få din msn?’’ – visst tänkte jag. Bara det inte blir något.

Vi bytte ord i över en månad. Allt kändes magiskt. Det var magiskt att det var ödet som hade skapat det här åt oss.

Vi pratade, pratade och pratade. Jag kände mig obekväm i mig själv och ville fly, men jag var kär samtidigt som jag hade kalla fötter. Kär i någon jag aldrig hade träffat, jag blev förundrad utav känslor. Jag blev galen av att han drev det här i mitt hjärta. Vi bestämde en träff. På bion.

17 månader senare är det han och jag. Vi är ett par. För 17 månader sedan så hade vi precis blivit tillsammans, vi svävade på rosa moln och vi dansade på rosor. Allt var bra, jag kunde inte ha något bättre. Jag hade fått kärlek från rätt sort. Han charmade både mig och mina föräldrar, på det där rätta sättet som man aldrig skulle glömma. Han blev ett fotografiskt minne för oss alla.

Plötsligt förändrades allt. Vi sitter här. Vi är kära och vi älskar varandra över allt annat. Vi har gått igenom så mycket och jag vill bara, bara springa tillbaka. Till allt som var bra.

Det känns som om det inte är någonting alls, inget över huvud taget. Vi har varit i strid som om vi vore gifta i tusentalsår. Och vi har aldrig kommit fram till en direkt bra lösning. Det är som en repetition för det här dramat. Det är som en lång dramaföreställning som du aldrig kan tänka dig ta slut, det finns inget förutspått slut. Det håller på i en all evighet.

Jag kan förklara. Två människor. Det enda som behövs för att man ska kunna dansa tango och de enda som behövs för att man ska kunna gå ut i krig.

Våld och fel vokabulär. Provocerande situationer.

Jag känner explosionen krypa fram sakta. I all hast när provokatören står framför mig med hans **** ordval och hans ansiktsuttryck kommer som en tsunamivåg över mig som får mig att vilja riva upp golvet mina fötter står på. Riva sönder tapeterna så mina naglar skriker efter att få vila.

Medan motparten njuter av att se denna ilska krypa fram men som lika snabbt håller på att explodera. Att driva mig till vansinne och sedan gå därifrån med ett ytligt flin för att sedan stänga av trumhinnorna när jag ropar efter dig.

Jag mår för dåligt för att det ska vara sant. Det är så många bollar i min luft där jag ska andas. Och jag har kommit till den där punkten då jag kvävs utav min egen luft. För jag får ingen. Det känns som om min egen strupe sviker mig och stänger locket för luftvägarna.

Det känns aldrig fulländat när man har skrivit ner något abstrakt till konkret. När personen man har gjort det till inte uppskattar det lika mycket som man själv gör det när man läser. Man förstår sin egen känsla bättre än någon annan.

Ordvalen han alltid väljer, så slutar det alltid med han nästan ber för sin sjuka mor.