Jävla idioti.
Så svårt som det har varit idag har det nog aldrig varit på riktigt länge. Idag har jag varit med om kanske den värsta dagen i mitt liv. Jag har i alla fall rätt när jag säger att jag har smakat på att bli krossad på riktigt. Och jag har blivit helt galen. Så snart vänder jag in i mig själv. Allt är så himla jobbigt. Och jag är ledsen. Ingenting är nästan bra. Saker som inte har med mina vänner eller Simon att göra, utan på lite annat håll. Jag är nästan rädd för att leva bara för idag. Typ på grund av massa konstiga saker som händer. Och jag känner inte igen människor som jag har levt med i hela mitt liv. Jag hatar nästan skolan. Jag hatar att jag ska börja där igen. Jag hatar nästan alla Sundsvallsbor idag. För minsta lilla skulle jag egentligen kunna gråta floder. Mina ögon svider som om jag inte har sovit på flera dygn.
Jag blir så jävla arg på människor som aldrig kan stå för vad de tycker. Och jag säger inte att det beror på att de flesta av dem är svenskar. Men jag blir arg. Och om jag säger att det är för att de är svenskar utan att låta eller vilja vara rasistisk så är det för att de flesta är så jävla rädda för vad de egentligen tycker. Och jag hatar det. Jag ska aldrig mer bry mig. Eller någonsin säga någonting om något som blir till världens kalabalik. För jag blir så himla arg över att det ramlar ut ord ur munnen på vissa personer. Men när det är öga mot öga, tand för tand. Så blir de nästan som förstenade. Och det gör mig så jävla förbannad. För i den här jävla staden verkar det som om man inte får tycka vad man vill. Och tycker man inte som det där förbannade statusgänget så är man ungefär hatad. Och jag hatar statushoror. Det är så jävla orättvist. För en stund sedan satt Simon och jag och fikade. Då läste jag Sundsvalls Tidning, och det stod om mobbning. ''Antingen är det början på en dröm, eller en fortsatt mardröm''. Och förstår ni att vissa människor blir så himla mobbade. Och vissa blir osynligt mobbade. Och det gör förbannat ont för de som är utsatta. Att en lärare hade sagt ''Det är offrets fel att de blir mobbade''. Då undrar jag mest ''Vad fan''. Och det är precis det som jag menar när jag säger att människor är rädda för att konfrontera när det är på riktigt. Visst är vi djävligt bra på att säga ''Ja, jag tycker också det. Fan vad hon är störande. Hon tror att hon är något'' och alltid finns det en som är starkast utav dessa struntpratare. Och när den här ''störiga tjejen'' ställer alla mot väggen så är det bara den starkaste som vågar stå upp för sitt struntprat. Och då får hon aldrig något medhåll. För resten av dem står som fågelholkar som om de vore oskyldiga. Bara när den ''störiga tjejen'' inte kan höra. Så får den starkaste massor av medhåll. Och ni som gör så, ni är så himla svaga. Varför tror man att man kan vända någon ryggen och sedan tramsa runt som om allting är helt problemfritt. Och framförallt forsätta med struntprat utan ansvar. Fan ta er. Och förresten, jag funderar så jävla mycket på att lösenordsskydda min blogg. Och jag tänker inte be om ursäkt för att jag är arg. För jag är arg, så himla arg.
Jag blir så jävla arg på människor som aldrig kan stå för vad de tycker. Och jag säger inte att det beror på att de flesta av dem är svenskar. Men jag blir arg. Och om jag säger att det är för att de är svenskar utan att låta eller vilja vara rasistisk så är det för att de flesta är så jävla rädda för vad de egentligen tycker. Och jag hatar det. Jag ska aldrig mer bry mig. Eller någonsin säga någonting om något som blir till världens kalabalik. För jag blir så himla arg över att det ramlar ut ord ur munnen på vissa personer. Men när det är öga mot öga, tand för tand. Så blir de nästan som förstenade. Och det gör mig så jävla förbannad. För i den här jävla staden verkar det som om man inte får tycka vad man vill. Och tycker man inte som det där förbannade statusgänget så är man ungefär hatad. Och jag hatar statushoror. Det är så jävla orättvist. För en stund sedan satt Simon och jag och fikade. Då läste jag Sundsvalls Tidning, och det stod om mobbning. ''Antingen är det början på en dröm, eller en fortsatt mardröm''. Och förstår ni att vissa människor blir så himla mobbade. Och vissa blir osynligt mobbade. Och det gör förbannat ont för de som är utsatta. Att en lärare hade sagt ''Det är offrets fel att de blir mobbade''. Då undrar jag mest ''Vad fan''. Och det är precis det som jag menar när jag säger att människor är rädda för att konfrontera när det är på riktigt. Visst är vi djävligt bra på att säga ''Ja, jag tycker också det. Fan vad hon är störande. Hon tror att hon är något'' och alltid finns det en som är starkast utav dessa struntpratare. Och när den här ''störiga tjejen'' ställer alla mot väggen så är det bara den starkaste som vågar stå upp för sitt struntprat. Och då får hon aldrig något medhåll. För resten av dem står som fågelholkar som om de vore oskyldiga. Bara när den ''störiga tjejen'' inte kan höra. Så får den starkaste massor av medhåll. Och ni som gör så, ni är så himla svaga. Varför tror man att man kan vända någon ryggen och sedan tramsa runt som om allting är helt problemfritt. Och framförallt forsätta med struntprat utan ansvar. Fan ta er. Och förresten, jag funderar så jävla mycket på att lösenordsskydda min blogg. Och jag tänker inte be om ursäkt för att jag är arg. För jag är arg, så himla arg.
Trackback
