Sharlees ♦

Jag avskyr den här känslan att alltid vara missnöjd med något. I baktankarna har jag ändå någonting jag alltid vill förändra. Det som sitter och tränger där inne får mig att vilja ändra. Jag skulle vilja ändra miljontals saker fast jag vet att det inte går. Det är omöjligt. När motparten inte vill. Jag avskyr vilja från en sida och ännu värre kan det bli när jag inte får respons. Möjligtvis ett hånfullt flin.

Konstiga mattelärare som pratar med mig en centimeter från ansiktet. Känner en illaluktande gripande andedräkt, åka långt upp i mina bihålor. De som inte förstår mig, på det sättet jag vill att de ska förstå mig på. En stor stenbyggnad där det finns människor jag inte förstår mig på. Där jag vill krypa ut ur skinnet och helst av allt försvinna, det skulle vara en sådan fin känsla att kunna göra det. Precis då man vill undvika Dem. Hatar att aldrig kunna känna sig tillräckligt fri till att göra vad som helst.

Men så kanske jag ska börja tänka efter. Att jag är en sån. En sådan människa, som alla andra. Att det inte finns någon människa i hela världen som världens alla människor respekterar. Kanske ska man ta allt med en nypa salt och se på det som är ljust och inte lägga energi på dessa som inte värderar en. Varför är det så? Varför bryr man sig så mycket om de som inte värderar mig i livet?

Också brukar jag tänka. Tänk om man skulle dö. Undra om någon skulle bry sig. Undra om De skulle bry sig. För jag vet redan att de som älskar mig kommer att spricka av saknad. Men dessa andra människor då?

Det vore nog bäst att sluta nu. Sluta vara missnöjd med några som inte ser mig. Sluta vara missnöjd med något som egentligen inte borde röra mig i ryggen.

Här utanför är det dystert.