Ett halvöppet inlägg
Jag vet att det här är min blogg. Och jag har en öppen blogg, vem som helst kan egentligen läsa den. För jag har inge lås.
Som alla andra människor, skriver jag inte öppet om hur alla bitar i mitt liv är. För jag har ett privatliv. Jag skriver ofta om Simon och mig, m.m. Men när vi är ovänner, så skriver jag aldrig varför. Av flera tusen anledningar.
Hur som haver, jag mår dåligt just nu. Det värsta jag vet är när människor provocerar, trotsar, är elaka, säger emot, retas och är sarkastiska. Sedan beror det på vilka människor det är, ifall dom är närstående till mig eller inte.
Mellan män och kvinnor så är det ofta så att vi pratar olika språk. Kvinnorna pratar A och männen B.
Jag vet inte om ni känner igen er, men det gör jag.
Så säger kvinnan: AAAAAAAA och mannen: BBBBBBBB
Två olika språk helt enkelt. Och det är oftast männen som aldrig förstår oss kvinnor. Jag har världens lägsta temperament, speciellt när det gäller mina nära. Det är väldigt jobbigt. Så när man kommer till ett tillfälle där det absolut inte är läge till att ''skämta'' om något, trotsa, vara sarkastisk eller provocera. Då brister det för mig. Och oftast är det Simon som älskar att utnyttja det.
Förstår ni vad jag menar med två olika språk?
Kvinnan: Nä
Mannen: Jo
K: Nä!
M: Jo!
Helt meningslöst då vi oftast har rätt.
Då frågar man mannen, förstår du vad jag menar?
Han svarar: Ja.
Kvinnan: Vad menar jag då?
Mannen: Bbbbbb!
Så himla jobbigt. Hur gör man för att lära det motsatta könet det här? Att bli testad på sina gränser det är det värsta jag vet. Jag är ingen trasdocka. Jag är en människa med känslor som man inte kan behandla hur man vill. Dessa ursäkter som har varit samma visa i flera hundra år nu. Jag är trött på det.
Simon och jag pratar ofta olika språk när vi är osams. Jag hatar det. Jag avskyr det. Även fast Simon är TVÅ år äldre än mig så är jag mognare än honom. Vilket är vanligt. Men ibland blir jag rädd. Jag hatar att bråka, jag hatar att tjafsa. Jag hatar att behöva gräva fram i människor att ''jag har rätt, kan du bara förstå det?! kan du sluta röra mig?! kan du sluta säga emot?! kan du sluta reta, provocera och trotsa mig?!'' VARFÖR?! Att se dom njuta av att utnyttja den här gränsen. Då tvingar jag mig själv ''räkna till 3'' eller så skriker jag.
Jag vet inte hur jag ska göra. Är det inte det ena, så är det det andra. GRRRR! Hur löser man något sånt här? Hur gör man? Man kan ju inte bara vara själv? Hur får man den andra att sluta ta en för givet, sluta pilla sig i naveln och ta sig i kragen i stället?!
Ibland hatar jag att vara kvinna. Att alltid ha huvudrollen i allting och alltid måste slita för att få det bra. Varför kan inte män vara som oss? Varför kan vi inte för en dag få ha ombytta roller? Tänk vad roligt. Undra om dom skulle orka. Jag hatar när detta slår till.
Ibland kan jag bli så arg att jag vill slita av mig håret. Precis som han i Kalle Anka som blir galen på Ferdinand.
~
Här har jag gråtit en skvätt. Så det kan finnas mascararester i ansiktet. Prickar.
Men såhär hopplöst och tom i hjärtat känner jag mig nu.
Postat av: Hanna
Life is a bitch sometimes...
Hoppas det löser sig, låter ju inte kul ):
Postat av: Anonym
Tänk om du faktiskt inte har rätt då? motparten kan ju faktiskt tycka exakt likadant som du. ". Jag hatar att behöva gräva fram i människor att ''jag har rätt, kan du bara förstå det?! kan du sluta röra mig?! kan du sluta säga emot?! kan du sluta reta, provocera och trotsa mig?!'' " Förstår dig fullt ut, men ibland kanske man får ge sig, man kanske inte alltid har rätt, trots att man verkligen tror det.
Trackback
